|
|
Den
internationella situationen |
Översättning från engelska av Alexander Grovvoi
De borgerliga socialismernas kris
De statskapitalistiska modellernas misslyckande
Krisens ideologiska och politiska dimensioner
Arbetarkommunismens möjligheter och hinder
De senaste årens händelser på världsekonomins och politikens områden är utan tvivel överväldigande. De viktigaste bland dem, som fortfarande pågår är de fundamentala omsvängningarna som skett i Sovjetunionen och, härmed intimt sammanhängande, i de imperialistiska makternas relationer. Avtalen om minskning av kärnvapenarsenalen och Sovjetunionens positionsförändring på den internationella scenen är bara ett par uttryck för denna utveckling. Fundamentala förändringar har ägt rum inom hela världsborgarklassens led beträffande frågan om statens roll i den kapitalistiska ekonomin. De olika modellerna för statskapitalism och statsingripande i ekonomin har varit föremål för revidering inte bara i Östeuropa utan också i alla andra industrisamhällen. Viktiga utvecklingar ska nu ske i de internationella kris- och konflikthärdarna i Afrika, Asien, Mellanöstern och Latinamerika. 1950- och 60-talens ekonomiska utvecklingsstrategi i länder under imperialistisk dominans har misslyckats och för de flesta av dessa länder har utvecklingsproblemet blivit till ett problem om ekonomisk överlevnad. Inte bara "befrielserörelserna" utan också de länder där sådana rörelser kom till makten har tagit sin tillflykt till en aldrig förut skådad omsvängning åt väst. Socialism och marxism håller på att förlora sitt inflytande som ideologisk täckmantel för självständighets- och "antiimperialistisk" kamp. Socialdemokratin och borgarklassens vänsterflygel som helhet har hamnat i en djup ideologisk och programmatisk kris i Västeuropa och Nordamerika. De är nu i full färd med att revidera grunderna i sin politiska och ekonomiska åskådning och i sina metoder samt genomgår en strukturell och fundamental omsvängning åt höger. Fackföreningarnas makt i dessa länder har minskat dramatiskt. Kris i "statsskiktet" i länder under imperialistisk dominans, som kännetecknade världen i slutet av 1970- och början av 1980-talet har gradvis börjat avta mot bakgrund av allt fler kompromisser mellan de imperialistiska makterna. Borgarklassen i de dominerade länderna har vunnit ett större utrymme för sitt handlande och en större politisk självständighet etc.
Ingen av dessa utvecklingar har fallit ner från det blå. Många av dem kunde
tydligt skönjas redan
för tre år sedan.(1) De har alla sina rötter i kapitalismens utveckling
under efterkrigstiden och är resultatet av mer varaktiga och fundamentala
trender. Men vad som blivit påtagligt den senaste tiden – vilket
huvudsakligen hänger samman med utvecklingen i Sovjetunionen – är att
dessa förändringar i sin helhet kommer att leda till en oåterkallelig
och helt ny situation. Vi bevittnar grundläggande förändringar i den
kapitalistiska världens ekonomiska, politiska och ideologiska profil; förändringar
som kommer att ha djupgående effekter på arbetarklassens liv och kamp
liksom på villkoren och förutsättningarna för kampen för den
kommunistiska revolutionen.
Den
nuvarande situationen bekräftar två grundfakta:
1.
Kapitalismens häpnadsväckande tillväxt under de senaste årtiondena
och den enorma revolution som ägt rum i samhällets
produktionskapaciteter, å ena sidan, och den ofantliga dimensionen av de
vedermödor som blivit de arbetande och egendomslösa massornas lott i en
skala på hundramiljontals i samma värld, å den andra, har objektivt
gjort kommunismen till ett verkligt, genomförbart och nödvändigt
alternativ för att rädda hela mänskligheten.
2.
De borgerliga kommunismerna och de borgerliga socialismerna i alla
sina förgreningar och sekter har hamnat i en återvändsgränd och
sjunger nu på sista versen. Denna återvändsgränd och kollaps sker dock
inte under påtryckning från radikal arbetarsocialism, som för närvarande
saknar samhälleligt sammanhang och makt utan inför offensiven från världsborgarklassens
högerflygel. De borgerliga socialismernas nedgång och upplösning –
vare sig det nu gäller erfarenheterna från Sovjetunionen och Kina,
socialdemokratins och eurokommunismens öde eller den antiimperialistiska
populismen i länder under imperialistisk dominans – leder i det
omedelbara skedet inte till arbetarsocialismens förstärkning utan till
borgarklassens politiska och ideologiska koherens mot socialismen och
arbetarnas revolution.
Således
har motsägelsen aldrig någonsin förr varit så påtaglig mellan samhällets
behov av kommunistisk revolution, produktionsförhållandenas mognad för
att bygga ett samhälle grundat på allmänt ägande och den totala frånvaron
av den organiserade politiska kraften för att sätta i gång denna omvälvning.
Kapitalismens
kolossala utveckling under efterkrigsåren talar för sig själv.
Teknologins snabba tillväxt, den elektroniska revolutionen och
informationsrevolutionen under de senaste årtiondena, den exempellösa
utsträckningen av tillämpning av robotar och datoriserade system i
produktion och distribution – allt detta pekar på utvecklingens
kvantitativa dimension. Men den mer fundamentala realiteten ligger i att
de kapitalistiska produktionsförhållandena sträckt sig till de
efterblivna länderna och f. d. kolonierna, att hundratals miljoner människor
rekryterats till lönearbetsmarknaden och att produktionsfaktorerna och
konsumtionsmarknaden i dessa länder integrerats i det kapitalistiska världssystemet.
Denna enorma utveckling av kapitalismen och de radikala förändringar som
detta har nödvändiggjort i borgarklassens politiska och ekonomiska
organisering i världsskala är i själva verket grundorsaken till all
utveckling som ägt rum på politisk och ideologisk nivå och i de inbördes
relationerna mellan borgarklassens olika delar.
I
den ickeproletära vänsterns ram för tänkandet antingen förnekas
denna realitet, förringas bakom fraser om kapitalismens kroniska kris
under 1970- och 80-talen eller används för att sprida hopplöshet om
socialismens perspektiv och för att rättfärdiga den socialistiska
revolutionens uppskjutande till en mer avlägsen framtid. Från
arbetarrevolutionens synpunkt tyder emellertid samma realitet på att det
existerar mer gynnsamma förutsättningar för den socialistiska omvälvningen.
Konflikten mellan arbete och kapital har i dag uppenbarligen blivit till
den kraft som driver på samhällsrörelserna i hela världen och som
redan har satt sin prägel på varje politisk konflikt i vår tid.
Kapitalismens
utveckling åtföljs av förstärkandet av arbetarklassens politiska vikt.
Arbetarklassen har internationellt nått en betydligt starkare position i
produktionen och följaktligen på ett potentiellt sätt i politiken. Det
kan te sig överraskande för dem som tar vänsterns mentalitet och fackföreningsrörelsens
situation i Europa som sina referenspunkter, för de som är klavbundna av
socialdemokratins och den europeiska universitetsmarxismens kortsynthet.
Vi får höra att jämte modernisering av produktionen, tillbakagång i
den traditionella tungindustrin som stål och kol och snabb tillväxt av
tjänstesektorn så har proletariatets numeriska vikt i hela befolkningen
minskat. Vi får höra att fackföreningarna har förlorat sitt inflytande
och sin makt; att arbetarnas rörelse överskuggats av freds- och miljörörelser
o. dyl.; att partier med arbetarbas, som socialdemokrati och
eurokommunism, förlorar sina parlamentariska mandat och håller på med
att definiera om sin sociala identitet och revidera de uppfattningar som på
ett eller annat sätt relaterade socialismen till arbetarklassen; att även
de prosovjetiska partierna nu öppet skriver under på denna
socialdemokratiska orientering. Vi får höra att arbetarklasspolitik,
arbetarsocialism och klasskamp numera är föråldrade och urmodiga
begrepp.
Det
är förunderligt att idén om kamp mellan proletariatet och bourgeoisien,
om konflikt mellan arbete och kapital, skulle vara tillämpbar på
1800-talskapitalismen, på den kapitalism som fanns på ångmaskinens tid
och som begränsade sig till en handfull europeiska länder, men skulle ha
mist sin relevans i en värld där kapitalet nått ut till Asiens och
Afrikas avlägsnaste hörn, en värld av stora produktionsenheter och
multinationella bolag, en värld där produktionsprocessen av en enda vara
länkar samman hundratals fabriker och företag och miljontals arbetare på
olika kontinenter med varandra! Proletariatets, lönearbetarens numeriska
procentandel i den moderna produktionen har inte bara ökat, utan det att
vara proletär har blivit levnadssättet för hundratals miljoner människor
runt om i världen. Hela den samhälleliga konflikten under det senaste årtiondet
i de avancerade länderna i Europa och USA självt har, vilket
thatcherismen, reaganismen, monetarismen etc. vittnar om, gällt ingenting
annan än att åstadkomma en höjning av proletariatets produktivitet,
detta proletariat vars nedgång den borgerliga socialismen har förklarat.
I samtliga länder under imperialistisk dominans har uppkomsten av en
omfattande arbetarklass under de senaste 20 åren omvandlat den ekonomiska
sammansättningen och de traditionella politiska ekvationerna i samhället.
De politiska kriserna, turbulenserna och revolutionerna i länder som
Brasilien, Argentina, Korea, Filippinerna, Sydafrika och Iran har alla sin
rot i denna fundamentala realitet. Dessa är turbulenser som uppstår ur
anpassningen av den traditionella politiska överbyggnaden i dessa samhällen
till uppkomsten av en massiv arbetarklass som för fram sina krav med
tilltagande tydlighet och kraft.
Från
arbetarklassens och arbetarsocialismens synpunkt, har denna allmänna
trend i kapitalismens utveckling utan tvivel skapat ännu mer gynnsamma
objektiva villkor. Proletariatets led har vuxit och för de arbetande
massornas stora flertal över hela världen har den proletära identiteten
gått före nationell, etnisk och rasmässig identitet. Å andra sidan har
teknologins och de mänskliga produktivkrafternas oerhörda utveckling,
omfattningen av produktionens församhälleligande och
internationalisering samt de slående framsteg som åstadkommits genom den
elektroniska revolutionen i kommunikation, information, datasamling och
dataanalys, etc., gjort skapandet av ett samhälle grundat på allmänt ägande
och kollektiv kontroll över produktionsmedlen och arbetsprocessen, en
medveten produktion på grundval av medborgarnas behov samt skapandet av
ett verkligt internationellt mänskligt samhälle, till ett omedelbart
genomförbart och åtkomligt mål.
De borgerliga socialismernas kris
Ändå
tyder den politiska och ideologiska situationen under nuvarande period på
de otaliga svårigheter som står i vägen för arbetarnas revolution. Först
och främst har det skett en allvarlig politisk och ideologisk tillbakagång
som innefattar samtliga faktiskt existerande
socialistiska rörelser. Denna regression, som i själva verket har sin
grund i den nutida kapitalismens ekonomiska framsteg, kännetecknas av
samtliga borgerliga socialismers politiska och teoretiska bankrutt. Man
kan fråga sig hur det kommer sig att den borgerliga socialismens nederlag kan betraktas som en negativ
utveckling från arbetarklassens synpunkt. Har inte arbetarkommunismen själv för avsikt att krossa och tillintetgöra den borgerliga socialism och pseudo-marxism
som hämmat arbetarnas revolutionära rörelse så till den grad? Borde
inte den ickeproletära socialismens aktuella återvändsgränd anses som
ett viktigt steg framåt?
Det
råder ingen tvekan om att arbetarkommunismens varje framsteg och
arbetarklassens varje yttring under den revolutionära socialismens baner,
skulle innebära isolering och försvagande av de borgerliga
socialismernas inflytande. Vidare är det ingen tvekan om att på
historiskt lång sikt kommer bourgeoisiens oförmåga att tillskansa sig
socialistiska paroller och ideal att underlätta arbetarsocialismens sak.
Men detta betyder inte att varje bakslag för ickeproletär socialism nödvändigtvis,
omedelbart och automatiskt är
detsamma som att arbetarkommunismen stärks.
Särskilt i det aktuella fallet är det inte alls så. Den viktiga frågan
här är att kunna analysera den konkreta situation i vilken den
ickeproletära socialismens tillbakagång ägt rum. Vad vi bevittnar i dag
är en allsidig omsvängning i samhällsskala åt höger p g a att
bourgeoisiens vänsterflygels kvasi-socialistiska reformism hamnat i återvändsgränd
inför den objektiva ekonomiska utvecklingen och inför den nya högerns
offensiv. Innan vi tar i närmare betraktande de svårigheter denna
regression ställer i vägen för kommunismen och arbetarnas revolution,
är det nödvändigt att först i korthet gå igenom de huvudfaktorer som
bidragit till denna kris.
De statskapitalistiska modellernas misslyckande
1980-talet
har bevittnat det ekonomiska och politiska misslyckandet för modeller
baserade på vidsträckt statsingripande i den kapitalistiska ekonomin. I
dag har även borgarklassens vänsterflygel i de avancerade industriländerna
– socialdemokratin och eurokommunismen – retirerat från politiken om
storskaligt statsingripande i den kapitalistiska marknaden. Gorbatjovismen
har slagit på trumman för denna reträtt i själva statskapitalismens
vagga. I de mindre utvecklade länderna har också bourgeoisiens försök
att utveckla den nationella ekonomin genom statskapitalism misslyckats
fullständigt. Denna reträtt är resultatet av att den nutida
kapitalismen inträtt i en period, i vilken de villkor som nödvändiggjorde
statens intervention med syfte att begränsa den kapitalistiska marknadens
funktion har försvunnit och gjort själva denna politik till en
restriktiv faktor i ackumulationsprocessen. Kapitalets centralisering och
koncentration och uppkomsten av monopol har varit huvudfaktorer som
historiskt ökat statens roll som en aktiv ekonomisk institution och ett
medel för reglering av den ekonomiska metabolismen. Även i de mest
konkurrenspräglade kapitalistiska ekonomierna av i dag har staten en
mycket viktig och erkänd funktion. Och hela det nykonservativa
stormangreppet kan inte, och ska inte heller återställa situationen till
den fria konkurrensens tid. Vad vi kallar de statskapitalistiska
modellernas misslyckande är de kvasi-socialistiska modellernas bankrutt
– de modeller vilka sökte fjättra och styra marknadens lagar och
mekanismer med hjälp av statsingripanden och/eller planering. Nuvarande
period bevittnar marknadens och dess förespråkares obestridliga seger. På
den mest allmänna nivån kan man känna igen tre faktorer som ökade
statens roll i den kapitalistiska ekonomin under 1900-talet:
1.
För en tid tillhandahöll den ryska revolutionen en framgångsrik modell
för statlig ekonomi. Under hela mellankrigstiden, medan Västeuropa drabbades
av kris och depression, åtnjöt Sovjetunionens statliga ekonomi en mycket
snabb tillväxt, som höjde landet från ett andra rangens land i Europa
till en väldig ekonomisk och militär makt. Fastän denna utveckling ägde
rum i socialismens namn, stod det ändå klart för hela bourgeoisien, och
i synnerhet då för bourgeoisien i länder med en mer eller mindre
likartad position som Sovjetunionens, att detta land erbjöd en modell för
kapitalistisk utveckling genom statsdirigering och statsinitiativ. Många
av de schemana för planering och ekonomisk kalkylering som utarbetats i
Sovjetunionen togs snart efter i väst och blev till en komponent i den
borgerliga ekonomiska vetenskapen.
2.
Mellankrigstidens ekonomiska recession, den ekonomiska mobiliseringen
under andra världskriget och efterkrigstidens återuppbyggnadssträvan i
Västeuropa förde staten in i den ekonomiska verksamheten i stor skala.
Efter kriget formulerades uttryckligen statsingripanden som det enda sättet
att accelerera tillväxten och kapitalackumulationen. Konflikten mellan
olika fraktioner av bourgeoisien fokuserades huvudsakligen kring två
alternativ: marknad eller stat. Parallellt med att nationalinkomsten ökade
i de kapitalistiska länderna i Västeuropa under 1950- och 60-talen, blev
välfärdsstaten – som förutsatte en ökning av statens inflytande i
ekonomin – den officiella statsideologin.
3.
Fr.o.m. slutet av 1950-talet kom frågan om de efterblivna ländernas
ekonomiska utveckling och de nyligen självständiga kolonierna i stor
utsträckning att tas upp på internationell nivå. Kapitalismens och den
inhemska marknadens utveckling samt målsättningen för en oberoende
nationell ekonomisk dynamik utgjorde det ekonomiska idealet för
nationalismen hos den växande bourgeoisien i dessa länder. Denna
nationalism och dess ekonomiska perspektiv hade ända fram till den senare
tiden format den dominerande ideologin hos varje ickeproletär
progressivitet i länder under imperialistisk dominans; den har varit kännemärket
för radikalism, revolutionism och även socialism i dessa länder.
Fr.o.m. slutet av 50-talet blev en viss utvecklingsstrategi populär hos
intelligentian i dessa länder. Denna strategi grundade sig på upprättandet
av självständiga nationalstater, statens stöd för den inhemska
marknaden och spelandet av en direkt och betydande roll för staten i att
skapa en ekonomisk infrastruktur. Statens vitala funktion i den ekonomiska
utvecklingen underströks inte bara av de radikala fraktioner som till övervägande
del stod under inflytande av utvecklingsmodellen i Sovjetunionen och dess
framlagda mönster utan också av konservativa nationalister. 1960- och
70-talen var de år då utvecklingsstrategin baserad på statlig planering
och importsubstitutspolitik testades i ett vitt spektrum av länder med
skilda politiska tendenser.
Stora
förändringar har skett inom alla dessa trender under de senaste åren.
Grundorsaken till dessa förändringar måste sökas i 1970- och 80-
talens teknologiska revolution. I Sovjetunionen uppenbarades
statskapitalismens begränsningar. Historien har visat att den sovjetiska
kapitalistiska modellen varit lämplig för en särskild period i de
efterblivna kapitalistiska samhällenas liv, där man prioriterade att
skapa ekonomisk infrastruktur och tungindustri, att mobilisera arbetskraft
och frambringa mervärde genom att rekrytera allt större delar av
befolkningen på lönearbetsmarknaden. Men i och med att
arbetskraftsreserven uttöms, i och med att nödvändigheten av att
tillgodogöra sig modern teknologi för att skapa relativt mervärde växer,
och i och med att mångfalden i konsumenternas behov ökar, når ett sådant
system i praktiken en återvändsgränd. Den sovjetiska ekonomin måste
med nödvändighet till följd av brezjnevtidens långvariga recession ge
vika för grundläggande förändringar i riktning mot en fri
marknadsmekanism för att kunna absorbera de senaste decenniernas
teknologiska framsteg och därigenom överbrygga den väldiga klyfta som
uppstått mellan Sovjets ekonomiska prestationsförmåga och Västeuropas
och Nordamerikas. Perestrojka är lösenordet för etatismens reträtt för
marknaden på det politiska och ekonomiska området. En reträtt som
kommer att förändra det sovjetiska samhället och dess position på den
internationella scenen.
I
Västeuropa har bourgeoisien börjat lägga ner stor möda på att höja
arbetsproduktiviteten och omstrukturera kapitalet till förmån för det
produktiva kapitalet. Det första steget i denna politik, som tydligast
anförts i de konservativa fraktionernas program och tillämpats i
praktiken, är att försöka begränsa statsingripandet i ekonomin och
vidga privatkapitalets och marknadsmekanismernas verksamhetsfält. Trots
tidigare föreställningar var den nya högerns offensiv inte ett taktiskt
eller tillfälligt utspel. Snarare lyckades den nya konservatismen inte
bara med att ta viktiga steg mot att stärka den privata sektorn och
likvidera välfärdskapitalismens institutioner och metoder utan också
med att praktiskt förändra den ideologiska balansen i europeiska länder
till sin egen fördel. Socialdemokratin – välfärdsstatens arkitekt och
statsinterventionens ståndaktiga förespråkare – visade sig inte bara
oförmögen att stå emot denna fundamentala ekonomiska och ideologiska
utveckling utan kom praktiskt taget att acceptera en betydande del av högerns
program.
I
länder under imperialistisk dominans hamnade den oberoende
utvecklingsstrategin i en återvändsgränd. Den teknologiska revolutionen
i Europa och USA framhävde än en gång det klassiska problemet för de
efterblivna ländernas ekonomiska utveckling, närmare bestämt problemet
med överföring av teknologi och brist på kapital. De nationalistiska idéerna
grundade på ekonomisk utveckling genom importsubstitut och i förlitan på
effektiv inhemsk teknik visade sig helt fruktlösa. Klyftan mellan de
avancerade industriländerna och de mindre utvecklade länderna vidgades
mer. Utarmning, svält och skuldsättning har blivit kännetecknen för
flertalet av de dominerade länderna, och detta till den grad att gäldenärsländernas
oförmåga att betala sina skulder till internationella
finansinstitutioner har blivit till ett hot mot hela det kapitalistiska världssystemet.
Länder som Mozambique, Angola och även Vietnam där antiimperialistiska
och befrielserörelser med ett statsekonomiskt perspektiv och stöd från
Sovjetunionen kom till makten har inte utgjort några undantag från denna
regel. Den nationella ekonomiska utvecklingsstrategin, såväl i dess
konservativa och provästliga som i dess radikala form, har misslyckats.
NIC-länderna i Östasien vars utvecklingsmodell mätt med de
nationalistiska utvecklingsdoktrinernas mått under de senaste två årtiondena
skulle säkert ha stämplats som imperialistiska och beroende, går mitt i
allt detta igenom en annan erfarenhet och har faktiskt kommit i åtnjutande
av en hög och jämn tillväxttakt. I dessa länder där den privata
sektorn och utländskt kapital har stort spelrum för handlandet har
industriproduktionen expanderat raskt och länderna har definitivt tagit
sig ur underutvecklingens onda cirkel. Jämte de gamla
utvecklingsmodellernas bankrutt har därför den imperialistiska
utvecklingsstrategin i förlitan på västerländskt kapital tillvunnit
sig större acceptans bland bourgeoisien i länder under imperialistisk
dominans.
Med
tanke på alla dessa trender har ledarna för den europeiska bourgeoisien
redan proklamerat marknadens seger över staten. De tidigare förespråkarna
av olika modeller för statlig ekonomi har slagit till reträtt.
Bourgeoisiens högerflygel är koherent och vänsterflygeln är splittrad,
anstränger sig för att lägga om sin programmatiska, politiska och
ideologiska grundval. Vilket bourgeoisiens vänsterflygelns kommande
perspektiv än må vara, så är det redan säkert att staten och den
statliga ekonomin inte kommer att ha samma plats i det.
Krisens ideologiska och politiska dimensioner
Det
statsinterventionistiska perspektivets slut är ett dödande slag mot vår
epoks borgerliga socialism i alla dess grenar och riktningar. Socialismens
reducerande till statsekonomi och försöken att få bukt med
kapitalismens inneboende motsättningar med hjälp av statsingripanden i
olika former, utgör det gemensamma innehållet i alla ickeproletära
socialismer, från sovjetrevisionismen och socialdemokratin till
eurokommunismen, trotskismen, maoismen och populismen. Det är precis den
gemensamma nämnaren för dessa trender som idag lidit bankrut. Det schema
som var tänkt att eliminera motsättningarna i det existerande
kapitalistiska systemet har självt, i och med denna kapitalisms tillväxt,
hamnat i motsägelser och drivs till marginalen av konkurrensen och
marknaden. Detta ger oundvikligen upphov till en djup identitets- och
politisk kris hos dessa riktningar. Situationen i Kina och Sovjetunionen,
socialdemokratins predikament och det besvärliga tillståndet för
befrielserörelserna och de s.k. radikala staterna i de dominerade länderna
vittnar om denna kris. Denna socialism har mist sin ekonomiska orientering
och med den hela sitt samhälleliga ideal. Den har inget perspektiv, inga
lösningar, inga alternativ, ja inte ens någon önskan att inta någon
maktposition. I och med förlusten av den etatistiska ekonomiska modellen
och det etatistiska samhällssystemet har dessa socialismers
progressivitet eller "revolutionism" blivit meningslöst och
bankrutt. Även i kampen för reformer saknar de en definierad politik och
orientering. Således håller den borgerliga socialismen i sin helhet
oundvikligen på att ge upp fältet för kampen om den politiska makten
och för presentationen av ett ekonomiskt alternativ, på att förvandlas
till en påtryckningsgrupp för mildrande av den existerande kapitalismens
effekter i linje med mänskliga rättigheter, ekologi och världsfred. Den
borgerliga socialismen kommer av tvång att vara en socialism utan samhälleligt
ideal och följaktligen också utan politisk appell. Detta problem visar
sig i olika former i sovjetblockspartiernas, socialdemokratins och den i
de dominerade länderna kvasi-socialistiska populismens respektive öden.
Den
sovjetiska krisen har som här påpekats en djupgående ekonomisk orsak. I
och med gorbatjovismen sluts nu misslyckandets cirkel för vad
bourgeoisien i Sovjetunionen prackade på arbetarnas revolution i namn av
"socialism i ett land". På grund av brist på ekonomiskt
perspektiv inom kommunisternas led, under belastning av ekonomiska svårigheter
och under trycket från den ryska nationalismen påtvingades den
sovjetiska arbetarklassen statskapitalismen som den proletära
revolutionens ekonomiska innehåll i slutet av 1920-talet. Idealen allmänt
ägande och avskaffande av lönearbetet – dessa oskiljaktiga komponenter
i Marx revolutionära socialism – reducerades till kapitalens
nationalisering och statlig planering av den kapitalistiska produktionen.
Denna ekonomiska modell säkerställde i praktiken ett snabbt slutförande
av den ursprungliga ackumulationsprocessen och en accelererande uppbyggnad
av den ekonomiska och industriella infrastrukturen i Sovjetunionen.
Illusionen om att det nya systemet var socialistiskt, kompromisserna
mellan den nya modellen och en större handlingsfrihet för arbetarna i
arbetsprocessen, förekomsten av väldiga mänskliga resurser på
landsbygden och de oerhörda resurserna i ett sådant jätteland – allt
detta möjliggjorde en rask ekonomisk tillväxt.
I
och med upphörandet av denna ackumulations- och tillväxtperiod kommer
dock statskapitalismens ekonomiska modell att mista sin effektivitet. En
avancerad kapitalism kräver en ständigt höjd arbetsproduktivitet genom
att tillämpa modern teknologi och expandera produktionsmångfald för att
kunna tillmötesgå de behov som uppstår ur den ökade nationalinkomsten;
den förutsätter förekomsten av en effektiv mekanism för att
distribuera, att kalkylera behov, att höja varornas kvalitet och att anslå
kapital till de lönsammaste branscherna. I den västerländska modellen
av kapitalism tillmötesgås dessa krav genom konkurrensen och marknaden,
medan denna roll i den sovjetiska modellen av kapitalism har spelats av
”planering” och administrativa åtgärder. Ett sådant system klarar
dock inte av att tillfredsställa en avancerad kapitalisms behov och de
olika problemen inom den. Därför ser vi att precis vid en tidpunkt då
de kapitalistiska länder som grundar sig på marknaden snabbt är i färd
med att tillgodogöra sig den teknologiska revolutionens frukter, har den
sovjetiska ekonomin drabbats av en aldrig hittills skådad recession.
Denna recession kan inte längre övervinnas genom att sätta press på
arbetarklassen, höja arbetsintensiteten eller öka tillgången på
arbetskraft. Den sovjetiska ekonomin måste med nödvändighet genomgå en
fundamental strukturförändring syftande till att frigöra
marknadsmekanismerna och avlägsna de restriktioner som det politiska och
administrativa systemet i detta land belagt kapitalets rörelsefrihet med.
Detta innebär i så fall inte bara ett ekonomiskt inväxlande på ett
nytt spår. Snarare nödvändiggör det en förändring på alla områden
– inom ekonomin, politiken och ideologin. Den gorbatjovska trenden bär
denna förändrings fana. Det slutgiltiga resultatet av denna omsvängning
kommer att bli desintegrationen av sovjetlägrets modell av socialism –
inte bara i Sovjetunionen själv utan också på internationell nivå –
och en ny maktbalans mellan de imperialistiska lägren. Kriser i
sovjetblockets partier har redan flammat upp. Deras ekonomiska modell,
politiska strategi, praktiska taktik och ideologiska system har förklarats
bankrutt. Deras paroller, politiska historia och metoder ifrågasätts nu
den ena efter den andra inifrån de egna leden. Deras teoretiska och
politiska exponenter misskrediteras nu. Det förefaller ytterst osannolikt
att rekonstruera detta revisionistiska läger medan dess centrum ständigt
håller på att minska sina ekonomiska och politiska olikheter och
konflikter med väst. Fastän gorbatjovismens kredit hos de borgerliga
liberalerna kan på kort sikt senarelägga de pro-sovjetiska partiernas
snabba upplösningsförlopp, kommer de slutligen inte att undgå detta öde.
Socialdemokratins
situation är inte lika dyster som den pro-sovjetiska trendens. Den
europeiska socialdemokratins ideologiska och politiska rekonstruktion är
redan på gång. Det grundläggande elementet i denna process är denna
trends distansering från arbetar- och fackföreningsrörelsen på jakt
efter en bredare samhällsbas
inom samhällets mellanskikt. Det är osannolikt inom den närmaste
framtiden att socialdemokratin i länder som Västtyskland och
Storbritannien blir en trend kapabel till att regera. Icke desto mindre
kommer denna trend att fortsätta existera som en stark opposition och som
en faktor för att moderera de extrema aspekterna av bourgeoisiens högerflygels
politik. Men även detta kommer att åtföljas av att denna inriktning mer
svänger högerut och explicit uttrycker sin brytning med arbetarklassen
och socialistiska tendenser och politik.
I
de länder som befinner sig under imperialistisk dominans kommer de
senaste utvecklingarna att få viktiga och avgörande återverkningar på
de oppositionella riktningarna. I och med att etatismen och myten om självständig
kapitalism gjort bankrutt håller den radikal-populistiska nationalismen på
att förlora all sin substans. Oppositionsrörelsernas kursändring i
dessa länder mot anpassning till västerländska intressen är redan helt
märkbar. Ickevålds- och legalistiska rörelser som strävar efter sin
framtid genom att tillvinna sig eftergifter, främst i form av
liberalisering av den politiska överbyggnaden och västs ekonomiska stöd
ersätter nu den våldsamma "anti-imperialism" som dominerade
oppositionsrörelserna i dessa länder under 1960- och 70-talen. Denna
process har stärkts i och med att Sovjetunionen övergivit sitt stöd
till våldsamma anti-amerikanska kamper liksom sovjetblockets brist på
ekonomiskt alternativ och dess oförmåga att bistå dessa länders
ekonomiska utveckling. Den radikala populismen eller den populistiska
socialismen i de dominerade länderna har nått vägs ände och saknar
politiskt perspektiv, socialt alternativ och materiell kraft för sin
kamp.
På
det hela taget vittnar den nuvarande perioden om en nedgång och
marginalisering av ickeproletär radikalism. Detta bakslag är en direkt
reflektion av förändringen av dessa riktningars samhälleliga bas.
Intressena hos bourgeoisiens olika delar har blivit alltmer intimt
sammanflätade. De ekonomiska modellerna i öst och väst har konvergerat,
huvudsakligen till följd av den förras underkastelse under den senare.
Sovjetunionens och hela Östblockets ekonomi går mot en total integrering
i världsmarknaden. Den rivalitet som en gång uppstod på grundval av
konfrontationen mellan dessa båda olika modeller lämnar sålunda nu
plats för nya nationalistiska rivaliteter på grundval av framväxten
av en multipolär värld i vilken
Japan, Västtyskland, Västeuropa och NIC-länderna är också parter.
Bourgeoisien i länder under imperialistisk dominans ser sin framtid i en
fullständigare integration i den internationella kapitalismen, ledd av
USA och Västeuropa. Marknadsförespråkarnas hegemoni har konsoliderats.
Problemet med att öka arbetsproduktiviteten har framhävt hela
bourgeoisiens intresse i dess konfrontation med arbetarklassen.
Uttryckandet av radikala idéer och radikala protester inifrån själva de
härskande klasserna har avtagit. Den borgerliga socialismen och
pseudomarxismen är på nedgång, just därför att de socialistiska
tendensernas inflytande försvagas inom de samhällsskikt som utgör dess
bas. Bourgeoisien i östblocksländerna, de intellektuella i Västeuropa
samt intelligentian och den moderna småbourgeoisien i de dominerade länderna
håller på att förlora sina förhoppningar om de gamla
pseudo-socialistiska modellerna och lutar nu istället åt det perspektiv
som förs fram av kapitalet i väst i förlitan på
den teknologiska revolutionen. Detta är en oåterkallelig utveckling.
På
det politiska planet mister nu den ickeproletära socialismen sina
traditionella verksamhetsområden. Nedgången för fackföreningsrörelsen
i Västeuropa, vänsterstudentrörelserna och de antiimperialistiska folkrörelserna
i länder under imperialistisk dominans begränsar avsevärt fältet för politisk
handling för den faktiskt existerande kommunismen och socialismen. Allt indikerar
att de pseudo-socialistiska riktningarna under den kommande tidsperioden
kommer att drivas ut på det politiska arenans ytterkant.
Den
borgerliga socialismens kris påverkar i väsentlig grad hela arbetarrörelsens
och de revolutionärt socialistiska riktningarnas situation. Den
borgerliga socialismens isolering och mellanskiktens omsvängning åt höger
både i de avancerade och i de dominerade länderna försätter hela
arbetarnas rörelse och marxismen i en ogynnsam situation. Den existerande
radikala kommunismen har fram till i dag inte förmått skaffa sig något
verksamhetsfält åtskilt från den borgerliga socialismens. Samma folk
och intellektuella som utgjort de samhälleliga baserna för ickeproletär
socialism har också utgjort den huvudsakliga publiken för de radikalare
riktningarna. I själva verket har den radikala kommunismen inte haft en
tillvaro utöver att vara en kritisk tendens, en påtryckningsgrupp i förhållande
till den ”ryska revisionismen” och socialdemokratin. Den radikala
marxismens samhälleliga bas och publik i vår epok skiljer sig inte så
mycket från de borgerliga socialismernas. De sistnämndas kris och nedgång
driver också sina vänsterkritiker ut i isolering och begränsar dem. Den
misslyckade erfarenheten av vad som i varje fall i allmänhetens ögon
identifierats med socialism, leder till avsaknaden av sympati för
socialistiska ideal och socialistisk kritik av det nuvarande samhället. Förkastande
av det socialistiska perspektivet och den socialistiska kampen börjar bli
gängse. Marxismens inflytande bland de intellektuella försvagas och
attacker mot marxismen som en doktrin som överlevt sig själv och inte
klarat av provet får överhanden. Det blir allt svårare att vara
socialist och uppmana till en socialistisk revolution i detta hopplöshetens
klimat. Den aktuella situationen medför en samhällelig inskränkning för
hela den existerande socialismen, må den vara vänster och radikal eller
höger och reformistisk.
Arbetarkommunismens möjligheter och hinder
För
arbetarkommunismen är alla de ovanstående utvecklingarna tveeggade och
motsägelsefulla. De kvasi-socialistiska riktningarnas kris berövar
arbetarnas rörelse dess faktiskt existerande ledarskap och leder
oundvikligen till att arbetarklassens praktiska makt i den dagliga kampen
för reformer minskar. Å andra sidan skapas det ett öppet utrymme åt
formerandet av arbetarkommunistiska krafter i spetsen för arbetarnas rörelse.
Folkrörelsernas utebbande avlägsnar mellanskikten från kampen mot den rådande
ordningen, men påvisar samtidigt med större klarhet den sociala
protestens klasskaraktär. Den borgerliga socialismens teoretiska bankrutt
ifrågasätter marxismens allmänna prestige i samhället men förenklar
å andra sidan utformandet av en oförvrängd, radikal tolkning av Marx
revolutionära teori. Många kommer att lämna den socialistiska kampens
led; samtidigt kommer den socialism som finnas kvar att anta en mer
arbetarklassanknuten och radikal karaktär. Vad som ska observeras
är att medan alla de negativa utvecklingarna oundvikligen kommer att inträffa
under normala förhållanden, kräver överhuvud taget de positiva
utvecklingarna arbetarkommunismens medvetna och planerade praktik för att
bli verklighet.
Detta
är dock en praktik som åtnjuter alla de objektiva förutsättningarna för
att ha framgång. Arbetarradikalismen blir den enda möjliga typen av
radikalism. Aldrig någonsin förr har villkoren varit så pass mogna för
att förvandla den kommunistiska teorin till en materiell samhällskraft.
Aldrig någonsin förr har arbetarklassen varit så till den grad i behov
av kommunism och endast kommunism. Och aldrig någonsin förr har de
materiella förutsättningarna varit så mogna för att göra
arbetarkommunismen till den mest levande och mäktigaste protestströmning.
Den kapitalistiska produktionens tillväxt och utveckling, proletariatets
enorma makt i produktionen i världsskala, den politiska bankrutten för
alla de riktningar som hindrade arbetarna att göra revolution mot hela
den rådande ordningen – allt detta vittnar om arbetarkommunismens oerhörda
potential.
Men en sådan praktik kräver sina lämpade kvinnor och män och sina lämpade partier. Det är häri den största svagheten ligger. Vid en tid då de ickeproletära socialismerna förfaller är arbetarkommunismen minst förberedd med avseende på teoretiskt arbete, praktisk tradition, organisationer och kadrer. Detta är ett spörsmål som anhängarna till denna tendens omgående måste ta itu med.
1- Det vill säga ungefär vid tiden för Irans kommunistiska partis andra kongress mars 1986. (Utg.)(tillbaka till text)