Översättning från engelska av Charlotte Sjöholm

1. 1. Den sovjetiska erfarenhetens centrala problematik

2. 2. Demokratisk eller socialistisk kritik?

3. 3. Oktoberrevolutionens sociala ram

4. 4. Några anmärkningar rörande de teoretiska premisserna för revolutionens slutliga nederlag

5. 5. De viktigaste frågorna för en principiell hållning

6. 5-1. Bolsjevikregeringens natur

7. 5-2. Arbetarmaktens struktur

8. 5-3. Förhållandet mellan ekonomi och politik under proletariatets diktatur

9. 5-4. Teoretiska, politiska och administrativa avvikelser och felsteg efter oktoberrevolutionen

10. 5-5. ”Socialism i ett land” och oktoberrevolutionens ekonomiska öde

11. 6. Om Sovjetunionen idag

12. 7. Den ryska arbetarrevolutionens huvudsakliga läxa

1. Den sovjetiska erfarenhetens centrala problematik

Jag ämnar inleda med några allmänna anmärkningar om det ämne jag nu ska avhandla. Den ståndpunkt jag här ska lägga fram i huvuddrag innefattar ett synsätt som inte följer den radikala vänsterns tradition i spåren och därför kräver en hel del ansträngning vad gäller att fastställa dess giltighet. Detta i synnerhet eftersom de som utifrån en radikal ståndpunkt givit sig i kast med den sovjetiska frågan i allmänhet är influerad av den redan befintliga kritiken som olika trender inom den radikala vänstern framfört. Min diskussion skiljer sig fundamentalt från sådana tolkningar, och för att förtydliga den kommer jag att bli tvungen att ständigt visa skillnaderna mellan den och de förhärskande radikala uppfattningarna. Teserna är enligt min mening slutledningar som en tendens tillhörande den arbetarkommunistiska rörelsen utifrån sin allmänna ståndpunkt kan dra om den sovjetiska erfarenheten. Låt mig i förbigående påpeka att vad som avses med uttrycket ”arbetarkommunism” är ett understrykande av marxismens och kommunismens sociala rötter, dvs. arbetarklassen.

Tyvärr har kommunismen idag mer än någonsin antagit skepnaden av en skola av tänkande, medan den till sin praktik (vad gäller en stor del av dess historia) och till sin teori (vad gäller dess relation till marxismen) är en social rörelse. Det är en rörelse som tillhör en social klass vilken har som mål att åstadkomma faktiska förändringar i samhället. Detta samhällelig- klassmässiga utgångsläge är inte något man bara ska ta i beaktande då man rör sig från den marxistiska teorin till partipraktik och politisk praktik, utan också en princip som ska vara en integrerande del av vår aktuella teoretiska syn på olika frågor. Inom den s.k. radikala esoteriska marxismen förblir arbetarklassen, liksom socialismen och klasskampen, en abstrakt kategori. Inom den verkliga marxismen emellertid, dvs. inom arbetarkommunismen, hänför sig dessa kategorier till konkreta samhällelig-historiska förhållanden och fenomen. Min kritik rörande erfarenheten av arbetarrevolutionen i Ryssland berör en verklig historisk process som frammanades av aktiva sociala krafter och i den egenskapen måste således den inledas med att fenomenet betraktas och bedöms utifrån dess objektiva dynamik och de sociala krafter som vid tiden i fråga befann sig i rörelse. Av detta skäl tror jag mig på ett avgörande sätt skilja mig från vad som internationellt är känd som radikal kritik av den sovjetiska erfarenheten. Min kritik ingår inte i den rådande tradition inom den radikala vänstern som befinner sig i illusionen att i den mån som den lyckas med att klargöra kontrasterna mellan den verkliga erfarenheten och sina egna förutfattade lärosatser, i den mån som den lyckas med att förneka den proletära karaktären hos olika aspekter av den ryska revolutionen, i samma mån har den närmat sig den ortodoxa marxismen eller presenterat en ”djupgående” kritik av själva sakfrågan. Utifrån en arbetarkommunistisk ståndpunkt kan man inte sysselsätta sig med den sovjetiska erfarenheten på det släpphänta sätt ”radikala” kritiker av den bolsjevikiska revolutionen hemmahörande inom Vänsterkommunismen, den Nya Vänstern osv. tar sig an den. Denna erfarenhet frambringades av en miljonhövdad klass. En klass som gav sig in i en sådan praktik i tron att den strävar för sina klassmässiga emancipatoriska intresse. Under flera decennier hade arbetarklassens mest avancerade partier och organisationer arbetat för att få denna revolution till stånd. Det var en revolution som satte sin prägel inte bara på arbetarrörelsens öde utan på hela den samtida världen. En sådan revolution kan inte bedömas endast utifrån dess ledarskaps ideologiska renlärighet och teoretiska ortodoxi; som om tillkortakommanden på denna punkt skulle räcka till för att omintetgöra hela erfarenheten.

Proletariatets klassmässiga praktik kan bara motverkas och göras betydelselöst av de starka sociala krafter som andra klasser utgör. Teoretiska brister och oförenlighet med på förhand givna tankemönster och lärosatser kan inte i sig rättfärdiga försöken att förneka ett objektivt socialt förlopp av sådana mått. Vad man måste redogöra för är detta: under vilka specifika omständigheter och med hjälp av vilka materiella och sociala krafter den ryska arbetarklassens oerhörda resning slutligen slogs ned.

Så även om min kritik av den ryska erfarenheten kanske inte tycks tillräckligt ”radikal” i den nuvarande radikala vänsterns ögon utgör den enligt min mening den mest radikala kritiken av sovjeterfarenheten. En av huvudpoängerna i min argumentation är till yttermera visso att de radikala kritikerna hittills enbart företrätt å ena sidan en esoterisk reduktionism, å andra sidan en radikal demokratism. Faktum är att en sant radikal kritik enbart kan vara av proletärt socialistiskt slag, och det är en sådan kritik jag härmed ämnar skissera.

2. Demokratisk eller socialistisk kritik?

Genom att lägga fram följande teser ämnar jag presentera en socialistisk kritik av den sovjetiska erfarenheten. Jag understryker ordet socialistisk eftersom jag tror att den kritik som tidigare framförts till stor del inte varit socialistisk utan i grunden demokratisk kritik som på olika sätt stöpts i radikal form. Den låter ett vitt spektrum av frågeställningar tjäna som bas för sin analys; frågeställningar såsom partiets avvikelser från den rätta vägen, teoretiskt och ideologiskt felaktiga synsätt och svagheter inom partiet, den post-revolutionära statsstrukturen, den sovjetiska regeringens uppträdande på den internationella arenan och så vidare. Men av yttersta vikt är att förstå att till och med den mest radikala kritiken med demokratisk inriktning misslyckas inte bara med att besvara den mest kontroversiella frågeställningen i debatten om den sovjetiska erfarenheten, nämligen: varför skapades inte ett socialistiskt samhälle i Sovjetunionen?, utan, följaktligen, också med att framställa en materialistisk kritik av de problemfält den väljer att ringa in. Av dessa kritiska texter får man oftast intrycket att dessa avsteg från den rätta vägen är att jämföra med virussjukdomar: de uppstår någonstans, förvärras, och för sedan med sig degeneration och förstörelse överallt. Men hela fördelen med historiematerialismen och med marxismens metodologiska landvinning ligger i dessas förmåga att blottlägga de materiella grunderna för utvecklingen i överbyggnaden, dvs. den intellektuella, politiska, juridiska, administrativa m.m. utvecklingen i samhället. Om en argumentationslinje misslyckas med att peka på de materiella och ekonomiska fundamenten till sådana utvecklingar så kommer dess analys med nödvändighet att förbli otillräcklig och behäftad med fel.

För den socialistiska kritiken är den centrala frågan hur den sovjetiska ekonomin utvecklades efter revolutionen. Detta är kärnan av den marxistiska åskådningen och att inte ta sig an denna fråga visar, enligt min mening, på en icke-marxistisk ståndpunkt. Att avfärda frågan om samhällets ekonomiska transformation efter revolutionen som den fråga vilken måste undersökas då det gäller den sovjetiska erfarenheten är liktydigt med att helt frångå eller undvika problematiken. Hur så?

För det fösta: den socialistiska revolutionen handlar i grunden om en ekonomisk revolution, och endast utifrån detta kan den vara en social revolution. Det faktum att detta fallit i glömska inom dagens marxism, det faktum att marxismen reducerats från att vara den sociala revolutionens teori till att bli en ”vetenskap” om hur man erövrar den politiska makten, är i sig självt ett tecken på hur samhällets icke-proletära lager i allt högre grad använder sig av marxismen för att maskera icke-revolutionära, icke-socialistiska intressen. Det fundamentala i den sociala revolutionen är den revolutionära transformationen av ekonomin; inte i kvantitativ mening – dvs. en kvantitativ förändring av produktionen – utan i den mening som Marx använde, alltså en omvandling i produktionens sociala förhållanden vilken också definitivt frambringar en snabb framflyttning av samhällets produktionskraft. För vare sig demokrati eller avskaffandet av juridisk, politisk, kulturell liksom även ekonomisk ojämlikhet mellan individer, sociala skikt eller ens nationer är nya idéer som är speciella för marxismen. Dessa är ideal som länge funnits hos mänskligheten. Det som ger marxismen dess speciella status och vikt är att den kopplar dessa ideal, dessa krav, till störtandet av en viss ekonomisk ordning, till störtandet av de givna produktionsförhållandena som skapar arbetarklassen med dess bestämda position inom den sociala produktionen. Socialismen och kommunismen är i sig själva resultat av den här klassens kamp mot de nuvarande klass-orienterade, exploaterande förhållandena i det befintliga samhället, dvs. det kapitalistiska. Kampen kommer först att ha nått sitt mål då det borgerliga ägandet avskaffats och ett gemensamt ägande av produktionsmedlen etablerats. Tar vi bort dessa ingredienser från marxismen återstår ingenting av dess nyhetsvärde och egenart. Marxismen visar tydligt att om en sådan förändring i samhällets ekonomiska grundval inte äger rum finns det ingen materiell grund för det faktiska realiserandet av ovannämnda ideal. Från arbetarklassens ståndpunkt och från synpunkten om samhällets revolutionära förändring står det därför klart att en socialistisk revolution (däribland oktoberrevolutionen) ska dömas efter huruvida detta mål uppnåtts eller inte.

Diskussionen om den ryska revolutionen och dess konsekvenser kan och bör därför fokuseras på denna fråga: varför, och vilka omständigheter rådde då arbetarklassens erövrande av den politiska makten inte ledde till en radikal transformation av samhällets kapitalistiska fundament. Detta är kärnpunkten i en proletär socialistisk kritik av den ryska revolutionen som arbetarklassrevolution.

Därmed vill jag redan i utgångsläget understryka den djupgående (och i min mening klassbaserade) skillnad som råder mellan mitt synsätt och de synsätt som utgår från ”omöjligheten” av en ekonomisk transformering av det ryska samhället efter det att arbetarklassen tagit makten – oavsett om detta förklaras i termer av ”nödvändigheten av en världsrevolution”, ”underutvecklingen i Ryssland” eller på något annat sätt – för att sådana synsätt känner nämligen i grunden inte vid den ryska arbetarklassrevolutionens själva existensberättigande.

För det andra: frågan om Rysslands ekonomiska transformation är central för den socialistiska kritiken då revolutionens politiska och ideologiska degeneration (exempelvis byråkratiseringen av statsstrukturen, partiets snedvridna klassorientering och klasspraktik, problematiska inslag i Sovjetstatens inhemska och internationella politik och de kulturella och etiska reträtter som gjordes efter revolutionens ursprungliga framsteg på dessa områden m.m.) endast kan förklaras utifrån den. Orsakerna till dessa misshagliga politiska och ideologiska (kort sagt överbyggnadsmässiga) kursändringar kan enligt min mening bara korrekt analyseras om de faktorer som förhindrat en revolutionär transformation av Rysslands ekonomiska förhållanden undersöks. Det första steget i proletariatets revolution utgörs av erövrandet och konsoliderandet av den politiska makten. Men då arbetarklassen erhåller denna makt måste den, som Engels understryker, använda makten för att ”hålla den kapitalistiska fienden nere och genomföra den ekonomiska revolution utan vilken kommer säkert hela segern att vändas till ett nederlag och en arbetarklassmassaker såsom den som avlöste Pariskommunen.”¹

Som vi ser är detta en enkel och uppenbar marxistisk princip. I en marxism, förvisso, som inte manipulerats och förfuskats av icke-proletära klasser och vars klara, levande principer inte kapslats in i den icke-proletära vänsterns dunkla och meningslösa utläggningar. Saken är blott alltför klar. Om arbetarna inte kan omvandla samhällets ekonomiska grundval efter det att de erövrat den politiska makten kommer deras revolution inte att lyckas; den kommer att sluta med ett tillintetgörande av arbetarklassen själv. Engels understryker att händelsernas vändning i Pariskommunens kölvatten i praktiken bevisat riktigheten av detta. Vad som hände i Ryssland är faktiskt det som Engels beskriver i meningen ovan. Skillnaden är bara att denna massaker på arbetarklassen inte öppet och vid en särskild tidpunkt utfördes av fiendetrupper, inte heller skedde den efter det att en viss stad intagits – den ägde rum under en lång och intrikat process, och på olika fronter. Icke desto mindre var resultatet detsamma: arbetarklassens förlust och tillintetgörande. Omfattningen av förlusten var inte ringare än Pariskommunens. Vad vi ser idag är resultatet av att det segerrika ryska proletariatet misslyckats med att genomföra den nödvändiga revolutionära transformering av samhällets ekonomiska fundament och med att åstadkomma sin ekonomiska revolution. Den ryska revolutionens politiska, ideologiska och administrativa förfall var resultatet av detta misslyckande. Detta är centralt för mitt synsätt. Detta är oktoberrevolutionens fundamentala läxa. Här måste en socialistisk kritik av den sovjetiska erfarenheten ta sitt avstamp.

Jag skulle vilja tillägga att metodologiskt skiljer sig mitt synsätt på ett avgörande sätt från de synsätt som då de undersöker den sovjetiska erfarenheten tar sin utgångspunkt i uppkomsten av byråkratin, partiets politiska och teoretiska degeneration eller andra anmärkningar som relaterar till utvecklingen i samhällets och revolutionens överbyggnad. I min uppfattning är dessa fenomen verkan av att den ryska revolutionen avbröts och förföll, inte orsaken därtill. De är delar av den verklighet som ska förklaras och inte de hjälpmedel som behövs för att analysera den verkligheten. Att med hjälp av dessa faktorer förklara hur revolutionen misslyckades är liktydigt med att förklara verkan med andra verkan. Det är som att försöka förklara en sjukdom med dess symptom och effekter.

Mina ord så här långt torde ha klargjort min utgångspunkt i diskussionen. Nu är det dags att mer detaljerat utveckla mina teser.

3. Oktoberrevolutionens sociala ram

Oktoberrevolutionen tog form under en bestämd uppsättning av sociala omständigheter. Den var ett skede i det kapitalistiska samhällets historia och utvecklingsförlopp, i allmänhet, och i det ryska samhällets i synnerhet. Att förklara oktoberrevolutionen inom den kommunistiska arbetarrörelsens inskränkta ram, dvs. som ett stadium i denna rörelses utveckling eller som dess oundvikliga resultat, är otillräckligt. Såväl revolutionens händelseförlopp och genomförande som den påföljande degenerationsprocessen bör betraktas i sammanhang med det ryska samhället och dess samtidshistoria med alla sociala och klassmässiga förhållanden, inte bara revolutionens subjektiva och aktiva element. Med andra ord ska inte bara arbetarklassen med dess målsättningar och ideal studeras utan samhällets alla huvudklassers positioner, krav och rörelseriktningar. Hade den socialistiska revolutionen i Ryssland varit framgångsrik och ett nytt socialistiskt samhälle etablerats hade vi fått bevittna en total brytning i Rysslands sociala utvecklingshistoria. Ett specifikt socialt förhållande med dess alla materiella fundament, krafter och förlopp hade upplösts och ett nytt uppstått på basis av en ny dynamik liksom på nya ideal, mål och prioriteringar. Men revolutionens nederlag gör den till en fortsättning på det för-revolutionära samhället, placerar den inom ramarna för detta samhälles historiska utveckling. Det står därför klart att frågan inte kan ställas i enkla termer av ”antingen arbetarklassens seger eller förlust”. Oktoberrevolutionen var en stor historisk händelse. Hade den varit framgångsrik hade den med säkerhet varit epokgörande. Men misslyckandet av den skulle också ha funnit sin historiska plats i det gamla samhällets utvecklingsförlopp. Med andra ord intar den misslyckade arbetarrevolutionen icke desto mindre en mycket viktig plats i Rysslands sociala historia. Revolutionens nederlag utgör emellertid ett skede i det borgerliga ryska samhällets utvecklingsförlopp.

Den samhälleliga synen på den ryska revolutionen, dvs. att förstå den inom en social ram, är ett mycket viktigt inslag i min analys. Senare kommer jag gå in på mer konkreta härledningar utifrån detta. Här är det dock nödvändigt att kort peka på vikten av detta förhållningssätt då det gäller att analysera frågan om Sovjetunionen.

Revolution, även en så storslagen sådan som oktoberrevolutionen, äger rum i ett samhälle. Samhället är det väldiga, allomfattande fenomen som nödvändiggör och skapar revolutionen, avgör dess omfattning och föder dess utvecklingslagar. Huvudsakligen är det genom att analysera ett samhälle som en revolution kan undersökas och förstås. Detta verkar blott alltför enkelt och uppenbart. Men att hänvisa till samhället som referenspunkt för sociala förhållanden i syfte att förklara människors handlingar utgör en av marxismens hörnstenar. Denna enkla marxistiska lära glöms alltför ofta bort i vänsterradikalernas utläggningar av sovjetfrågan. Vad utgången av revolutionen än var, var den revolutionens inverkan på det ryska samhället. Revolutionen kan inte sudda ut samhället för att istället skriva in sina egna, oberoende mekanismer och sin egen dynamik som bas för historiens gång. Tvärtom är den själv ett resultat av samhälleliga mekanismer och dynamik. Då man, till exempel, plötsligt finner en ny härskande klass uppvuxen ur ”byråkratin” i Sovjetunionen, förvandlar man samhället till ett resultat av revolutionen. Inom marxistisk teori betraktas revolution som ett stadium i konflikten och kampen mellan de sociala klasserna. Enligt den radikala vänsterns icke-samhälleliga och icke-materialistiska uppfattning skapar emellertid revolutionen sociala klasser. Då man, med ett annat exempel, godtyckligt ersätter den fundamentala klassantagonism som existerade då revolutionen bröt ut 1917 med en antagonism mellan proletariatet och marginella skikt sätts samhället i en underordnad position i förhållande till revolutionen. Revolutionen återspeglar enligt marxismen den spricka och konflikt mellan de stora sociala klasserna som rådande produktionsförhållanden skapat. Enligt den radikala vänstern kan sociala klasser flyttas fram och tillbaka, skapas eller utelämnas efter revolutionens vilja. En segerrik socialistisk revolution som förändrat samhällets ekonomiska förhållanden kommer också att förändra själva samhället och därmed också sociala klasserna. Men den socialistiska revolutionens hela skapande kraft kommer ur omdanandet av rådande ekonomiska förhållande, och den som inte talar om en framgångsrik revolution utan om en ofärdig, misslyckad eller nedkämpad sådan, den som går med på att ingen revolutionär transformation inom produktionsförhållanden ägt rum, kan inte därpå lämna det redan befintliga samhället ur räkningen i sin analys och förklara revolutionen för sig själv. Att göra så är subjektivism och innebär att vända Marx historiematerialism ryggen.

En samhällelig syn på oktoberrevolutionen tillåter oss att förbli historiematerialismen trogna då vi tittar närmare på dynamiken i revolutionens utveckling, att undvika misstaget att bortse från avgörande samhälleliga faktorer som produktionsförhållanden, reella klassmotsättningar och dessa faktorers historiska kontinuitet och i synnerhet att kunna inse den bakgrund ur vilken revolutionen växte fram liksom att följa de huvudsakliga samhälleliga dödlägen, klasskampens centrala frågeställningar och samhällets reella utveckling under revolutionens konkreta utvecklingsgång efter oktober.

I det följande vill jag utveckla närmare dessa frågor. Jag ska i synnerhet ta itu med den centrala frågan för revolutionen i Ryssland, nämligen vad som möjliggjorde oktoberrevolutionen och spelade en avgörande roll i dess öde. Enligt min mening handlar detta om den pågående konflikten mellan proletariatet och bourgeoisin under de 4-5 decennier som föregick revolutionen samt det som följde på den – angående det ryska samhällets framtid och perspektivet på dess utveckling och tillväxt.

Uppkomsten och utvecklingen av det kapitalistiska samhällets två huvudsakliga klasser, dvs. proletariatet och bourgeoisin, inverkade starkt på den ryska historien under decennierna före revolutionen. De båda klasserna fann sig stå i motsättning inte bara till varandra utan till hela de existerande sociala, ekonomiska och politiska förhållandena. Två klasser utmanade det efterblivna tsaristiska Ryssland och fortsatte att mognade i det. Båda satte som motpol till den verklighet de befann sig i upp bilden av ett ”utvecklat, fritt och industrialiserat Ryssland”. Under 1900-talets början stod det klart för alla att Ryssland skulle komma att stå inför omstörtningar. Det var tydligt att landet måste gå över tröskeln till en ny tidsålder. Rysslands ekonomiska, politiska och kulturella efterblivenhet i förhållande till andra europeiska länder hade blivit en källa till allvarlig, inhemsk social kritik.

Men vad som var verkligt betydelsefullt för det ryska samhällets påföljande utveckling var att kritiken av dess efterblivenhet framfördes utifrån två distinkta klassperspektiv samtidigt. Ryssland konfronterades med två olika alternativ – två skilda och motsatta samhällsklassers alternativ. Kapitalism och socialism var de åtskilda perspektiv som inte bara ställdes mot varandra utan primärt – tillsammans och på ett mer djupgående plan – stod i motsatsställning till det dåvarande ryska samhället. Hela det ryska bourgeoisin ville att Ryssland ansluter sig till den huvudfåra inom den kapitalistiska civilisationen vars produkter då så lockande visades upp av den europeiska bourgeoisin, alltmedan det ryska proletariatet, under inflytande av den ryska socialdemokratin, allt mer uppmanade till socialism.

Den ryska sociala verkligheten, landets band till Europa, dess koloniala makt och militära styrka liksom dess ekonomiska potential är faktorer som alla skapade historiska möjligheter för att vilket som helst av de båda alternativen skulle kunna realiseras. Objektivt sett hade det sena 1800-talets antikverade Ryssland kunnat bli till såväl ett kapitalistiskt som ett socialistiskt samhälle under 1900-talet. Båda alternativ möjliggjorde ekonomiskt framåtskridande. De sociala krafter som stod bakom dem arbetade redan på att mobilisera och samla ihop sin styrka. De två alternativens historiska perspektiv penetrerade redan det ryska samhällets porer, och skapade grunden för ett revolutionärt medvetande. Här måste man lägga märke till några saker:

1. Den objektiva bristen på social, ekonomisk och kulturell utveckling innebar att den ”gemensamma” grunden för dessa båda åtskilda klassers alternativ under lång tid trädde i förgrunden. Det finns ingen likhet mellan socialism och kapitalism, men om ett samhälle domineras av feodala förhållanden, tsarism, absolutism och okunnighet framstår oundvikligen det moderna inslaget i de båda alternativen tydligt och understryks ytterligare; såväl proletariatet som bourgeoisin blir fiender till denna ekonomiska och politiska efterblivenhet. Denna gemensamma grund avtecknade sig inte bara tydligt utan också framhävdes medvetet, i synnerhet av den socialistiska rörelsen – i den utsträckning att den ryska socialdemokratin, i motsats till narodnismen, ansåg ett visst mått av kapitalistisk utveckling vara önskvärd och nödvändig för att samhället skulle kunna utvecklas i riktning mot socialismen. Såväl i politiska som kulturella polemik fann sig socialdemokratin många gånger stå på samma sida som det borgerliga alternativets förkämpar. Bevis för detta är dess konformitet med den legala marxismens debatter om den ryska ekonomin, mensjevikernas liering med den ryska liberala bourgeoisin, och den varaktiga beundran socialdemokratins, inklusive bolsjevikernas, ledare åtnjutit som förkämpar för borgerlig demokrati i den ryska historien. Lieringar som dessa må vara oundvikliga vid vissa historiska vägskäl men icke desto mindre lägger de i själva verket hinder i vägen för att det proletära perspektivet allsidigt ska kunna separeras från det borgerliga, och de negativa konsekvenser de medför framträder vid en senare tidpunkt – i synnerhet, menar jag, efter oktoberrevolutionen.

2. Det är uppenbart att den ryska socialdemokratin inte uppstod ur den ekonomiska och sociala moderniteten. Den var inte heller något specifikt ryskt fenomen. Kommunismen må sannerligen idag i många länder vara en direkt manifestation av den inhemska nationalreformismen vars aspirationer iklätts fraser lånade från marxismen, men då det gäller Ryssland var socialdemokratins koppling till det internationella proletära lägret djupgående, och dess internationella och klassmässiga kännetecken mycket tydlig. Icke desto mindre utgjorde socialdemokratin en vistelseort för nationell modernitet och ryska reformism, och den attraherade och kanaliserade, oundvikligen, en god del av anti-tsaristisk protest, särskilt från småborgerliga strata. Under dess utveckling konfronterades den ryska socialdemokratin ständigt med det faktum att det inom dess led skapades och återskapades nationalreformismen, som blev till en trend inom rörelsen. Det reella förkroppsligandet av denna sociala tendens var mensjevikerna.

Men mensjevismen utgjorde inte det enda språkröret för denna tendens och dessa övertygelser. Kampen mellan arbetar- och borgarklassen, mellan socialismen och kapitalismen, begränsades inte till att föras mellan den arbetarklassbaserade socialdemokratin och bourgeoisins öppna representanter och politiska partier. Denna kamp var också en integrerad del av den inre dynamiken inom socialdemokratin självt, och den ledde till splittringar och olika konflikter även inom bolsjevikernas led angående avgörande taktiska drag liksom slutligen kontroverser vad gäller olika perspektiv på den ryska revolutionen. Frågan om hur socialdemokratin skulle ställa sig till den revolutionära, provisoriska regeringen och den splittring mellan mensjeviker och bolsjeviker denna fråga ledde till, krigsutbrottet 1914 och de olika ståndpunkter som fattades av de ryska socialdemokraterna, oktoberrevolutionen och de varierande synsätt olika fraktioner inom själva bolsjevikpartiet hade på dess utvecklingskurs; allt detta bär vittnesbörd om hur klasskampen internaliserats. I varierande grad finns denna konflikt inom alla arbetarpartier. Då det gäller Ryssland låg dock dess springande punkt i hur fundamentala klassperspektiv kom att korrespondera mot landets framtid och dess ekonomiska samt sociala framåtskridande.

3. Det står således klart att den ryska socialdemokratins historia, arbetar- revolutionismens och den kommunistiska revolutionismens historia, också berättar om dess frigörelse från inflytande av den ryska nationalismens och modernitetens borgerliga perspektiv; en frigörelse som nödvändiggjordes p.g.a. det gemensamma historiska ställningstagandet med bourgeoisin mot tsarismen och landets bakåtsträvande ekonomiska förhållanden.

Den ryska socialdemokratiska rörelsen kom till inte bara som ett uttrycksmedel för proletariatets anti-kapitalistiska stämningar utan också som språkrör för den populistiska protesten och strävande efter moderniteten. Som social rörelse representerade socialdemokrati inte bara den ryska proletära socialismen och internationalismen; den attraherade också det ”revolutionära ryska samhället”, i sig ett historiskt resultat av nationalistiska och demokratiska protester. Men utan att direkt beröras av det ryska samhällets utvecklingsgång och klasspolarisering, utan att utarbeta en teoretiskt och politiskt utvecklad form av marxism i Ryssland kunde socialdemokratin inte bli i sin helhet till den sociala revolutionens avancerade element. Den ryska socialdemokratins historia beskriver också hur proletariatet och det proletära perspektivet kom att skilja sig från bourgeoisin och det borgerliga perspektivet. Denna separationsprocess innefattar de vändpunkter och historiska ögonblick vi alla känner till. Kritiken av narodnismen som icke-proletär, populistisk socialism och skilsmässan från den var början till att bilda den revolutionära socialdemokratin. Debatten mellan bolsjeviker och mensjeviker vid tiden för 1905 års revolution angående relationen mellan arbetarklassen och den politiska makten under en borgerlig revolution och vilket förhållningssätt proletariatet skulle inta gentemot den liberala bourgeoisin; de båda fraktionernas polemik med avseende på det proletära partiets karakteristik; bolsjevismens analys av den agrara frågan och dess förståelse av den stolypinska reaktionens historiska följder för Rysslands ekonomiska uppbyggnad; framför allt bolsjevikernas ställningstagande gentemot det första världskriget då den revolutionära socialdemokratin hade att entydigt fördöma nationalismen och patriotismen som arbetarfientliga tendenser – dessa är exempel på sådana ögonblick då arbetarklassen skilde sitt perspektiv från den borgerliga horisonten och framträdde som en kraft mot bourgeoisin. Detta förlopp av särskiljande utgör ett distinkt fundament till leninismen. Just detta var vad jag hänförde mig till då jag tidigare hävdade att ”leninismen inte fanns representerad vid 1924-28 års ekonomiska debatter”. Med andra ord skedde i motsats till tidigare skeden vid denna avgörande period under arbetarrevolutionen – då revolutionens viktigaste fråga höll på att göras upp, dvs. den revolutionära transformeringen av kapitalismen – inte någon avgörande avgränsning av det proletära perspektivet från det borgerliga.

Vad jag vill understryka här är att klasskampen i Ryssland inte från dess första början utgjordes av en strid mellan två åtskilda och distinkta krafter – åtskild i intellektuell mening och vad det gäller politiskt perspektiv och praktiskt alternativ. Den var inte en kamp mellan två fullständigt separata läger som stod i tydlig motsatsställning till varandra. Klasskampen i Ryssland nödvändiggjorde en process under vilken proletariatets led stegvis lösgjorde sig från den ryska bourgeoisins nationalism, liberalism och industriella modernitet. Som jag har sagt bär den ryska socialdemokratins historia vittnesbörd om hur det ryska proletariatet under bolsjevismens ledning frigjorde sig från de gemensamma föreställningarna som härskade inom den ”moderna” oppositionen för att erhålla och använda sig av sina egna, oberoende idéer och perspektiv på sociala och politiska frågor, varigenom kollisionen mellan dessa båda alternativ för samhällets framtida utveckling tydliggjordes.

Men medan denna separation fullbordades på det ideologiska och politiska området ägde inte någon motsvarande genomgripande bodelning rum inom det ekonomiska tänkandet, dvs. med avseende på perspektivet på det posttsaristiska samhällets ekonomiska utveckling – och detta är pudelns kärna i min argumentation. Det fördes före 1917 års revolution inga grundläggande diskussioner som tydligt lade fram riktlinjerna för det post-revolutionära samhällets ekonomi. Proletariatets specifika syn på ekonomi hade inte konkretiserats och diskuterats på det livliga sätt som dess specifika politiska syn på, till exempel, frågan om staten, det imperialistiska kriget, demokratin etc, utmejslats och debatterats. Det skulle kunna hävdas att begreppet socialism som nya ekonomiska förhållanden och idén om avskaffandet av privat ägande, i sig skulle räcka till för att klargöra saken. Men det är just här problemet ligger. Socialismens huvudsakliga drag, såsom den i övervägande utsträckning uppfattades av den ryska och den internationella socialdemokratin i stort, bestod i avskaffandet av privat ägande, införandet av ekonomisk planering, centraliseringen av produktionen och utvecklandet av produktivkrafterna. Detta var det huvudsakliga innehållet i den ryska socialdemokratins ekonomiska tänkande fram till revolutionens ögonblick. Ett tänkande som genomgående framträder från Plechanows första utkast till det ryska socialdemokratiska arbetarpartiets program fram till debatterna under åren 1924-28. Intressant är att notera hur denna uppfattning om socialistisk ekonomi kommit att bibehållas mer eller mindre intakt inom den nuvarande reformistiska socialdemokratin, dvs. av den Andra Internationalens arvtagare, och utgör grundstommen i den borgerliga formuleringen av socialismen. Som den ryska socialdemokratin såg det var socialismens och arbetarrevolutionens främsta uppgifter på det ekonomiska området att få produktivkrafterna att växa, utveckla industrin och upprätta en modern ekonomi baserad på central planering. Skälet till denna uppfattning ligger i att kapitalismen i grund och botten, såvitt det gäller teoretiska formuleringar, mest kritiserades för dess ”anarki inom produktionen”. Med en sådan uppfattning om kapitalismen är det bara naturligt att dess antites föreställas som ett ekonomiskt system där man med hjälp av planering sätter stopp för denna anarki. Socialismens mer fundamentala uppgift, dvs. att skapa de former för ägande och ekonomisk kontroll som skulle upphäva de borgerliga egendomsförhållandena, göra slut på lönearbete, störta kapitalet i dess varje form och genom ett sådant agerande bereda vägen för ett massivt utveckling av produktivkrafterna, uppmärksammades mindre. Tanken på gemensamt ägande och lönearbetets avskaffande fick definitivt stå tillbaka i förhållande till idén om utvecklingen av produktivkrafter och uppbyggnaden av en nationell ekonomi. Denna förståelse av arbetarrevolutionens uppgift på det ekonomiska området och denna uppfattning om socialismen hade förstås gått i arv från den Andra Internationalen och den teknologiska determinism samt evolutionism som behärskade dess tänkande, och var inte bara en indikation på den ryska socialdemokratins teoretiska läge.

Fortfarande hade proletariatets och bourgeoisins ekonomiska visioner mycket gemensamt. Ekonomisk modernitet, industriell tillväxt, till och med ekonomisk centralstyrning och tanken på ekonomisk planering hade kunnat komma att ingå som delar av ett ekonomiskt program för den ryska storbourgeoisin, vilken i alla fall måste kämpa hårt för att kompensera för bristen på utveckling i landet och ta till metoder annorlunda än de vanliga inom en laissez-faire-kapitalism för att åstadkomma detta. Jag vill dra uppmärksamhet till att jag här inte argumenterar utifrån närvaron eller frånvaron av något enskilt dokument, någon särskild pamflett eller bok där det beskrivs vilka steg arbetarsocialismen i praktiken har att ta i den ekonomiska terrängen. Diskussionen gäller i vad mån de ryska avancerade arbetarna, partianslutna eller inte, skolats in i en alternativ ekonomisk syn och gjorts immuna mot det borgerliga perspektivet på ekonomisk utveckling. En sådan inskolning och fostran hade bara kunnat ske genom år av djupgående och vidsträckt polemik, där avgränsningslinjerna tydligt stakats ut – som under den period då den ryska bourgeoisins imperialistiska patriotism diskrediterades i arbetarnas ögon, eller de rika erfarenheter som diskrediterade liberalismen och reformismen hos de ryska arbetarna. Den ryska bourgeoisins ekonomiska alternativ kritiserades emellertid inte utan lämnades därhän under dessa år.

Faktum är att det först var senare, när frågan om landets ekonomi och dess utvecklingskurs blev en pressande spörsmål, som de dittills okritiserade gemensamma dragen mellan den ryska anti-tsaristiska bourgeoisins gamla ideal – dvs. modernitet, industrialisering m.m. – och de ekonomiskt orienterade förväntningar de ryska arbetarnas avancerade led hyste, tydligt framträdde. Under 1920-talets avgörande, historiska vändpunkt var det dessa drag som satte stopp för arbetarrevolutionens frammarsch i den ekonomiska terrängen, och ledde tillbaks den till den ryska kapitalistiska utvecklingens huvudfartleder.

För att summera min hittills förda diskussion: Det tjugonde århundradet ställde det ryska samhället i stort inför en grundläggande fråga och det var hur landet skulle kunna övervinna sin ekonomiska underutveckling och nå upp till den industriella och produktiva tillväxtnivå som rådde i Västeuropa. Landets sociala krafter sattes i rörelse runt denna centrala fråga. De två huvudsakliga framväxande klasser, proletariatet och bourgeoisin, reste sig samfällt mot l’ancien regime och befann sig samtidigt i motsatsställning till varandra, som krafter med ömsesidigt antagonistiska perspektiv. Mot bakgrund av tillståndet i landet hade båda alternativ historiska möjligheter för att realiseras. De kunde båda öppna dörren för ekonomiskt framåtskridande i det ryska samhället. Bolsjevismen och leninismen förde arbetarklassen i fältet som en oberoende kraft i opposition till såväl bourgeoisin som tsarismen. Detta klassmässiga oberoende i frågan om den politiska makten och, rentav, statens struktur uppnåddes tydligt och blev till en organisk, inarbetad egenskap hos den ryska arbetarrörelsen. Ett så starkt oberoende gjorde det möjligt för de ryska arbetarna att under bolsjevikernas ledarskap sätta käppar i hjulet för planerna på en borgerlig-demokratisk utveckling av landets politiska överbyggnad och statsöverbyggnad och att i stället upprätta arbetarnas självständiga makt genom proletariatets revolution. Men de populistiska aspirationerna på att övervinna den nationella ekonomins outvecklade tillstånd, och de felbehäftade ekonomiska föreställningar som var dominerande inom den internationella socialdemokratin berövade arbetarklassen och dess avancerade parti, bolsjevikpartiet, möjligheten att under revolutionens mest avgörande skede göra en oberoende uppskattning av den grundläggande frågan för det ryska samhället, dvs. det samhälleliga produktionssättet och den ekonomiska utvecklingen. ”Revolutionen blev ett offer för grumlighet i dess mål.” Denna grumlighet gällde inte något teoretiskt eller intellektuellt problem utan en samhällelig verklighet. Det ryska samhället var inte tillräckligt polariserat när det gällde ett ekonomiskt perspektiv på dess utveckling. I avsaknad av en tydlig vision för en revolutionär omvandling av rådande produktionsförhållanden, och under den ekonomiska och politiska press det kapitalistiska systemet utövade såväl på hemmaplan som internationellt tog arbetarnas parti sitt tillflykt till den grund för ekonomiska ställningstaganden som man delade med det borgerliga perspektivet. Den revolutionära transformationen av det kapitalistiska systemet gav vika för en reformering av detsamma med hjälp av utökat statligt ägande samt planering för kapitalackumulation och arbetsdelning. Genom att låta det stanna härvid tilläts arbetarrevolutionens politiska vinster steg för steg, under de påtryckningar den borgerliga ekonomins realiteter och behov utövade, ryckas undan. Leninismen, garanten för proletariatets klassmässiga oberoende vid varje front och i varje slag, fanns inte representerad vid den tidpunkt då frågan om det ryska samhällets framtida ekonomiska system avgjordes. ”Socialism i ett land” var den slogan under vilken man slog in på reträtten, till förmån för en nationell-borgerlig ekonomi i Ryssland. En slogan som tillkom just till följd av avsaknaden av en leninistisk dito som proklamerade uppbyggnaden av socialismen som ett ”överlägset” ekonomiskt system baserat på gemensamt ägande och avskaffande av lönearbetet. Uppbyggnaden av socialismen, i dess marxistiska bemärkelse, var inte bara möjligt utan också nödvändigt för att revolutionen skulle fortgå och befästas i Ryssland. Arbetarrevolutionen besegrades då den stod inför uppgiften att uppfylla sina ekonomiska mål.

Jag kan dra flera slutsatser av detta resonemang. Först och främst vill jag ännu en gång understryka den grundläggande vikten av en transformation av den ryska ekonomin efter revolutionen. Den ryska klasskampen ägde rum inom en kontext bestående av givna sociala förhållanden och gällde de fundamentala problem som resulterade ur de inneboende motsättningarna och motsägelserna i dessa förhållanden. Den ekonomiska utveckling som bar fram proletariatet och bourgeoisin i Ryssland var också den som visade fram den objektiva nödvändigheten av en förändring av rådande ekonomiska förhållanden. Den ryska revolutionens öde avgjordes slutligen av hur denna fundamentala socialhistoriska nödvändighet hanterades. Detta var den viktigaste länken i den proletära revolutionens utvecklingskedja och också den väsentligaste frågan för den borgerliga kontrarevolutionen. Resultatet av revolutionen för ekonomin visade sig bestå i att den kapitalistiska utvecklingen i Ryssland ålades vissa reformer; inte i en socialistisk förvandling. Roten till detta misslyckande måste sökas i avsaknaden av en tydlig materiellt och socialt grundad avgränsning mellan arbetarklassens ekonomiska perspektiv och den ryska borgarklassens industrialistiska och nationella.

Om vi, för det andra, godtar att de sociala krafternas kamp i Ryssland före revolutionen polariserades alltmer i två alternativa klasspolitik om landets framtida utveckling, alltså bourgeoisins industrialist-nationalistiska linje å ena sidan, proletariatets socialistiska å den andra, så blir det tydligt varför den ryska arbetarrevolutionens öde också ska bedömas efter hur denna fundamentala klasskonflikt levde kvar efter revolutionen. Arbetarklassens politiska seger i Ryssland och den politiska och ekonomiska expropriationen av storbourgeoisin betydde inte att den sociala och klassbaserade kampen mellan proletariatet och bourgeoisin vad gällde deras respektive mallar och alternativ för det ryska samhällets framtid avgjorts. Även därefter fanns det historiska möjligheter och förutsättningar för båda linjerna att realisera sina alternativ. En kapitalistisk utveckling av det ryska samhället och att nå upp till en ekonomisk makt inom ramarna för det kapitalistiska systemet var fortfarande en reell möjlighet och ett levande perspektiv i samhället. (Som senare fastställdes ägde faktiskt framsteg i fråga om den ryska ekonomiska utvecklingen rum under det kapitalistiska systemet.) Det står således klart att det gäller att visa vilka sociala och klassmässiga krafter som skulle komma att bära dessa båda historiskt realiserbara alternativens baner. Sanningen är att under specifika omständigheter på 1920-talet, framför allt under avsaknad av ett proletariatets organiserade led som kunde kämpa för en sant socialistisk linje, var det själva det kommunistiska partiets officiella kurs, dvs. Stalins linje, som stod för det borgerliga perspektivet.

Jag kan därför inte acceptera den schematiska och orealistiska förutsättningen att bourgeoisin från första dagen efter 1917 års revolution försvann som en av de aktiva sociala krafterna i samhället, och att det borgerliga alternativet förlorade all relevans för det ryska samhällets utveckling. Att förstå oktoberrevolutionens sociala ram innebär att förstå klasskampens kontinuitet före och efter revolutionen, dvs. att förstå att de två, den proletära och den borgerliga, perspektiven på transformationen av samhället stod emot varandra även efter oktoberrevolutionen och att denna konfrontation som klasskampens springande punkt ännu samlade verkliga sociala krafter omkring dem. Till och med i den radikala vänsterns gängse tolkning understryks att vad Stalin-fraktionen till syvende och sist stod för var den ryska nationalismen. Men vad man där inte begripit är att denna nationalism inte bara utgjorde ett ideologiskt fenomen eller en överbyggnadsmässig tendens. Denna nationalism var bourgeoisins baner och symbolen för dess materiella makt i samhället. Den hade ett särskild ekonomiskt innehåll vilket bestod enbart av att lyfta upp den ryska nationella ekonomin till den nivå där den dåvarande avancerade, kapitalistiska europeiska ekonomin befann sig. Bourgeoisins materiella makt överstiger vida den fysiska närvaron av borgarna i styrelserum och på regeringsposter. Bourgeoisin sprider sina intressen och idéer som hela samhällets ideal. Det borgerliga tänkandet blir till en oerhörd kraft och lever kvar i den ”spontana” själsverksamheten och benägenheten hos miljontals människor vilka inte på något vis delar bourgeoisins intressen. Den som avskriver bourgeoisin som en aktiv kraft på den politiska arenan i och med 1917 års revolution gör sig på ett flagrant sätt skyldig till reduktionism och värsta typen av avsteg från marxismens allsidiga och sociala förståelse av de klassmässiga förhållandena i ett kapitalistiskt samhälle. Oktoberrevolutionen bibringade många och stora förändringar, till arbetarklassens fördel, inom maktbalansen mellan proletariatet och bourgeoisin. Men den förintade inte, kunde inte heller förinta, denna klasskonfrontations innersta väsen – en konfrontation som då stod i centrum för klasskampen i samhället och som endast kunnat omintetgöras genom en ekonomisk omvälvning av stora mått. Min ståndpunkt skiljer sig, således, från de ståndpunkter för vilka oktoberrevolutionens triumf och upprättandet av arbetarstyret är tillräckliga skäl att betrakta det ryska samhällets inre dynamik som baserad på något annat än klasskampen mellan proletariatet och bourgeoisin; betraktelsesätt som stirrar sig blind på motsättningarna mellan proletariatet och samhällets mindre klasser, och enligt vilka det största hotet mot socialismen härur ur småskalig varuproduktion och liknande, snarare än ur kapitalismen. Enligt min mening är en sådan syn på det post-revolutionära ryska samhällets problem inkorrekt och mekanistisk, vad gäller den marxistiska teorin, samt politiskt sett naiv. Jag förnekar inte att motsättningarna mellan å ena sidan proletariatet och dess intressen och å andra sidan aspirationerna inom andra sociala skikt är betydelsefulla, men jag lägger min tyngdpunkt vid fortvaron av en klassdynamik i ett samhälles utvecklingsgång, alltså på den förhärskande konfrontationen mellan arbete och kapital, mellan arbetaren och kapitalisten, under såväl tiden före som efter revolutionen, och jag understryker det inflytande denna dynamik utövade även på andra sociala konflikter.

Den ryska storbourgeoisins sociala alternativ gick inte om intet i och med den politiska och ekonomiska expropriationen av klassen, utan förlorade sina direkta bärare och måste tillfälligt finna nya mänskliga och klassmässiga aktörer att fylla denna funktion. Med andra ord: om arbetarklassen på morgonen efter revolutionen sökte sitt socialistiska alternativ infann sig på andra sidan av ekvationen sociala skikt och klassmässiga krafter som (tvivelsutan med det internationella kapitalets välsignelse och stöd) uppträdde som försvarare av det borgerliga industrialistiska alternativet i Ryssland. Inom kontexten för en sådan fundamental klassmotsättning kunde bönderna, småborgarna, mellanhänderna, byråkraterna osv. bara agera som mänskliga och klassmässiga agenter för det borgerliga alternativets bevarande och fortlevande, snarare än fanbärare och drivande kraft för de uppkommande marginella skiktens alternativ. Endast i denna kapacitet kunde i grund och botten dessa marginella grupper spela någon avgörande social roll, inte som försvarare av sina marginella intressen. Den sociala kampen gestaltas bara utefter de klassalternativ som har historiska och universella möjligheter och betydelse. Under vår tidsålder står denna kamp mellan socialism och kapitalism, mellan proletariatet och bourgeoisin. Runt denna kamp måste alla sociala klasser och skikt polariseras, och i den slutliga analysen är det bara i anslutning till denna grundläggande strid som de kan spela någon socialt avgörande roll.

En annan implikation av denna argumentation är att det då proletariatet misslyckats med att genomföra sitt alternativ inte fanns någon annan väg för det ryska samhällets utveckling än den som det borgerliga alternativet erbjöd. Jag kan således inte acceptera argumentationen för upprättandet av ett nytt produktionssätt eller en mellanekonomi baserad på småskaliga varuproduktionsformer och så vidare eller byråkraterna skulle kunna utgöra den huvudsakliga sociala klassen i ett samhälle. Dessa ska ses som fortlevnadsformer av det kapitalistiska samhället och kapitalets styre. På papperet kan man definiera vilket nytt produktionssätt eller vilken ny härskande klass som helst man vill, och klassificera verkligheten enligt vilket godtyckligt tabellsystem man önskar, men historiens gång baserar sig enbart på dess materiella möjligheter och sociala grunder, vilka är verkliga sociala klassers alster. Den proletära revolutionens nederlag inom kontexten för ett kapitalistiskt samhälle innebär kapitalismens fortlevnad, om än i andra former. Det innebär inte uppkomsten av ett nytt produktionssätt, vars drivande krafter, historiska bakgrund och sociala baser inte ägde någon objektiv existens då striden mellan socialism och kapitalism stod som hetast. De som förfäktar sådana ståndpunkter ska inte bara klargöra hur och varur detta nya produktionssätt framkommit, och hur det kom att slå ut den socialistiska rörelsen, men också förklara hur den övermannade det borgerliga alternativet och den faktiskt existerande kapitalismen. Hur kunde ett socialt ”stratum”, från sidan och utan något motstånd från bourgeoisins håll, lyckas med en uppgift som arbetarrevolutionen misslyckades med, dvs. att störta kapitalet!

4. Några anmärkningar rörande de teoretiska premisserna för revolutionens slutliga nederlag

Förvisso var ett av de viktigaste skälen för den ryska arbetarklassens oförmåga att på ett avgörande vis fullborda sin revolution bristen på teoretisk beredskap inom klassens avancerade element. Nedan behandlar jag betydelsen av denna svaghet. Men först måste jag påpeka att jag härmed inte avser bolsjevikpartiets grad av ”vetenskaplig” behärskning av marxismen eller dess teoretiska kompetens. Med teori menar jag inte någon oberoende sfär eller något i sig själv. Med brist på teoretisk beredskap menar jag att det fanns en grumlighet i arbetarklassens politiska vision. Den ryska arbetarklassen trädde i förgrunden som ledare för den revolutionära förändringen av samhället. Men vidden av denna förändring, och åt vilket håll samhället skulle föras framåt, var beroende av vilken bild arbetarklassen, med de ord dess avantgarde använde, givit av sig själv, sina målsättningar och sina prioriteter till samhället. Arbetarklassen överskrider i sin praxis inte den horisont som dess avantgarde, dvs. dess politiska parti och ledare, ställt upp framför klassen. Det är fullt möjligt att arbetarklassen träder fram i spetsen för den sociala proteströrelsen, men det kan hända att dess perspektiv på kampen inte sträcker sig längre än till åtgärder som syftar till att åstadkomma demokratiska förändringar, nationell självständighet, avskaffande av rasdiskriminering, och så vidare. De avancerade klasselementens teoretiska beredskap ligger inte enbart i teoretiskt kunnande och sofistikering – i grunden handlar det om deras förmåga att vid varje given tidpunkt och under varje ny tidsperiod utrusta arbetarklassen med en riktigt uppfattning och bild av de mål och syften klassen står för, till skillnad från andra sociala tendensers dito. Arbetarklassens parti må ha behärskat den marxistiska teorin, men kan mycket väl ha misslyckats med att genom en teoretisk kamp på den sociala nivån ha skolat in arbetarna till en grundligt kritisk hållning gentemot nationalism, religion eller kvinnoförtryck. En teoretisk beredskap inom proletariatets socialistiska rörelse åstadkoms inte blott genom en vetenskaplig förståelse av den marxistiska teorin inom arbetarklassens parti, och kan inte reduceras till den existerande teoretiska litteraturen inom rörelsen. Det gäller att uppöva klassens faktiska ledare i klasskampens hetta, i synnerhet i dess avgörande skeden, i att åstadkomma en ogrumlad blick. Det handlar om att förvandla teoretiska principer till integrerade delar av de avancerade arbetarnas och klassens lokala ledares politiska och praktiskt inriktade medvetanden. Detta kan endast uppnås om de icke-proletära tendensernas intressen utmanas av sådana klassprinciper inom de verkliga konflikter som uppstår i samhället.

I många avseenden lyckades bolsjevikerna utrusta den ryske arbetaren med ett självständigt perspektiv. Intressant är att den radikala vänstern då den identifierar teoretiska svagheter hos bolsjevikerna efter maktövertagandet pekar på områden som utgjorde bolsjevismens styrka: nämligen den marxistiska uppfattningen om internationalism och proletär demokrati. Det ska sägas att bolsjevikerna inom dessa områden händelsevis inte bara stod för teoretisk renlärighet i förhållande till hela den övriga dåvarande socialistiska rörelsen, utan också lyckades göra denna renlärighet till ett drag i de ryska arbetarnas karakteristik. Vid de mest avgörande tillfällen, då ett imperialistiskt krig vilket undantagslöst drev den internationella socialdemokratin att ge stöd åt sina respektive länders bourgeoisier, var det bolsjevikerna som inte bara gav mening åt ordet internationalism utan också i praktiken förde in de ryska arbetarna i en våldsam konfrontation med deras egen bourgeoisie. Vad gäller den proletära demokratins principer, var det bolsjevikerna som genom sovjeterna återupplivade minnet av Kommunen, och för de ryska arbetarna bevisade att arbetarstyret stödd på sovjeterna är genomförbar. För att få dessa principer att bli till en del av den ryska arbetarklassens medvetande startade och ledde bolsjevikerna avgörande teoretiska strider från 1900-talets början och fram till tiden för oktoberrevolutionen.

Min argumentation om bristen på teoretisk beredskap hos bolsjevikerna hänför sig just till de områden inom vilka de, oavsett deras vetenskapliga förmåga som marxistiska teoretiker, misslyckats med att dra arbetarklassens teoretiska och ideologiska skiljelinjer mot bourgeoisin. Jag hänför mig till områden som dittills inte blivit centrala arenor för en ideologisk kamp mellan klasserna, och inom vilka proletariatets distinkta politiska profil dittills inte gjort sig gällande. Det kan finnas åtskilliga teoretiska svagheter inom en strömning eller ett parti, även bolsjevikernas. Det må vara möjligt att påvisa dylika svagheter hos dem vad gäller kvinnofrågan, partiets interna arrangemang, nationernas självbestämmanderätt etc. Min argumentation är emellertid att dylika svagheter, om de ens någonsin funnits, aldrig var någon avgörande teoretisk faktor som skulle sätta sina spår i revolutionens slutliga öde. Den huvudsakliga bristen på beredskap, i den sociala mening jag tidigare beskrivit, rörde sig om frågan om att definiera proletariatets uppgifter på det ekonomiska området och formulera dess krav på en omvandling av de ekonomiska förhållanden som rådde i samhället. Med andra ord så är den blotta existensen av en teoretisk ”avvikelse” inte en tillräcklig förklaring till att ett politiskt parti och en social rörelse misslyckas. Inte varje teoretisk svaghet har en likvärdig betydelse då det kommer till praxis, om också vilken som helst av dem skulle kunna bli av avgörande betydelse vid ett visst ögonblick. Det är de sociala och historiska omständigheterna och de i klasskampen avgörande skedenas karakteristik som bestämmer betydelsen av varje bestämd ”teoretisk avvikelse”. I stället för att leta efter ”avvikelser” eller ”avsteg” från vissa teoretiska principer bör vi peka ut de sidor av den post-revolutionära bolsjevismens och proletariatets synsätt som förorsakade deras oförmåga att möta de verkliga, avgörande frågor den tidens konkreta omständigheter ställde dessa inför. Jag vill understryka detta eftersom det enligt min uppfattning är av ringa värde att skrupulöst behandla bolsjevikpartiets idéhistoria och varhelst Bucharin, Trotskij, Zinovjev, Stalin eller till och med Lenin har framfört ett argument eller förespråkat en handlingslinje med bristfälligt teoretiskt fundament förstora upp felaktigheten för att lägga den till listan på orsaker till den ryska arbetarrevolutionens misslyckande. En viss partiledares attityd till frågan om partiets interndemokrati, Stalins beteende gentemot kollegorna och hans inställning till den nationella frågan, ett visst tal Zinovjev höll inför Komintern e. dyl., är inte faktorer som var och en för sig lika starkt bidrar till att skapa de teoretiska premisser som är av betydelse för revolutionens misslyckande. Som jag ser det hade också ett parti med, som det antas, bristande demokrati, och vars inställning till den nationella frågan var föränderlig, kunnat på ett hedervärt sätt och i spetsen för det socialistiska proletariatet komma ut ur diskussionerna på temat ”socialism i ett land”, förutsatt att dess

ekonomiska synsätt varit tillräckligt tydligt och socialistiskt samt tillräckligt klart formulerats och företrätts i konflikt med bourgeoisin och borgerliga tendenser. Jag ser inget större värde i att förvandla historien om den ryska arbetarrevolutionens degeneration till en historia om bolsjevikpartiets teoretiska felsteg, och på så sätt flytta tillbaka nederlagets tidpunkt allt närmare 1917. Det gäller att finna det avgörande skedet och den avgörande teoretiska svagheten. Ett parti som med bibehållen stolthet klarat att ta sig igenom historiskt avgörande skeden (såsom bolsjevikerna, trots varje brist, tog sig igenom perioden då maktövertagandet ägde rum) hade i sin framryckning kunnat reparera sina mindre misstag.

Den grundläggande teoretiska otillräckligheten bestod enligt min uppfattning i brist på utformningen av det socialistiska proletariatets ekonomiska mål och metoder. Denna bristfällighet hade vissa bestämda historiska orsaker. Som jag påpekat hade den ryska bourgeoisins ekonomiska modernitet, målsättningen att ”bygga upp ett välmående och industrialiserat Ryssland”, under lång tid undgått kritik. Frågan om vilka specifika produktionsförhållanden och vilka former för ekonomin som skulle upprättas i Ryssland hade överskuggats av kritiken mot den förhärskande efterblivenheten. Partiledarnas under tiden efter revolutionen ständiga uppmaning att ”vi måste lära av bourgeoisin” vittnar om att frågan om ekonomisk omvandling för dem handlade om produktionens kvantitativa aspekt och förbättringen av produktionsmedlen, inte om att revolutionera produktionsförhållandena, alltså den sfär där inget finns att lära av bourgeoisin utan proletariatet måste följa sin egen metod som står i motsättning till bourgeoisins ekonomiska praxis, såväl i Ryssland som i Tyskland.

Men rötterna till denna kortsynthet inför frågan om proletariatets uppgifter på det ekonomiska området ska inte sökas inom Ryssland självt. Kanske var socialdemokratins och den Andra Internationalens hela upplärning den tyngsta faktorn på detta fält. Andra Internationalens vision och synsätt hade under lång tid influerat den ryska socialdemokratins tänkande.

Den Andra Internationalen framställde en viss version av marxism, och det var denna version som i sin tur gav utrymme för nationalistiska tolkningar. Det var de ledande figurerna i denna International som senare, under första världskriget, gick över till att försvara deras egen bourgeoisi, och nu är det de socialdemokratiska partierna som under sin evolution vidareutvecklat sin nationalism genom att skapa nationella ekonomiska och politiska strategier vilka syftar till att trygga den inhemska ekonomin i det egna landet. Den ryska socialdemokratin kände till och förstod under lång tid marxistiska principer i enlighet med den Andra Internationalen och så som dess ledare presenterade dem. Bolsjevikernas frigörelse från Andra Internationalens teoretiska och praktiska inflytande var en process som skedde stegvis – en process med historiskt betydande avgörande ögonblick. Men vad som är viktigt är att denna process inte fullt ut avslutats 1917. Om vi till exempel tänker på både Stalin- och Trotskij-strömningens ekonomiska tolkning av socialismen respektive kapitalismen, alltså den tolkning enligt vilken man mer eller mindre sätter likhetstecken mellan statskapitalism och statligt ägande av produktionsmedlen å den ena sidan, och socialism liksom gemensamt ägande å den andra, då uppenbaras omfattningen av det intellektuella inflytande den Andra Internationalen utövade.

Två huvudingredienser i den Andra Internationalens tänkande vilka utgjorde den dåtida marxistiska rörelsens mest fundamentala teoretiska svagheter, och tillhandahöll de viktiga grunderna för det teoretiska oskadliggörandet av kommunismen då vid 1920-talets slut frågan om hur oktoberrevolutionen skulle utvecklas måste besvaras, kan nämnas. Den första ingrediensen åstadkoms genom att teorin om den proletära revolutionen reducerades till en teoretisk förklaring av samhällets gradvisa och evolutionära utveckling; alltså det synsätt som grundar sig på utveckling av produktivkrafterna och gör detta till historiens drivkraft. Det synsätt som anser sociala förändringar vara helt enkelt reflektioner av produktionsmedlens kvantitativa och kvalitativa växt, och som abstraherar från klasskampens och den mänskliga praktikens roll i den sociala historiens framåtskridande. Den mänskliga faktorn, den revolutionära aktören och begreppet revolutionära perioder har ingen avgörande plats i detta tankesätt, och därmed skapas inget utrymme för den roll klassens revolutionära praxis spelar. Filosofiskt sett baserar sig ett sådant synsätt på en mekanistisk och reduktiv materialism. Det är denna metodologi en stor del av vänster använder sig av idag. Det är denna version av marxismen som idag är mer vanligt förekommande än själva Marx revolutionära teori. Vi kan se många omkring oss som delar sådana synpunkter. De som ser det som sin roll i den politiska kampen att underlätta för de sociala strata som kan utveckla produktivkrafterna att erhålla makten, de som förespråkar en etappvis revolution etc., är sådana som direkt och indirekt ännu befinner sig under inflytande av den Andra Internationalens version av marxismen. Låt mig i förbigående ge ett exempel. Vi får ofta höra att bolsjevikerna var internationalister och därför ansåg att den ryska revolutionen inte kunde bli framgångsrik förutan den tyska. Jag diskuterar senare det ”internationalistiska” värdet av en sådan förklaring. Men låt oss nu se vilken förklaring de som under 1924 års ekonomiska debatter och därefter har stått för detta synsätt egentligen kom med. Det centrala argument som (huvudsakligen av Zinovjev) framlades till stöd för tesen var att Tyskland hade en avancerad, industriell ekonomi, att man endast kunde till fullo införa socialismen i en sådan ekonomi och att det ”efterblivna” Ryssland inte ensamt, utan tysk hjälp, kunde upprätta socialistiska förhållanden. Detta är ett tydligt exempel på det tankesystem jag har talat om. Jag intresserar mig nu inte för hur 1917 års tyska ekonomi kan karakteriseras i förhållande till den ekonomi som nu råder i Sydkorea och förhållandet mellan den grad av industriell utveckling ”som skulle möjliggöra socialismen” och den teknologiska standard som råder i dagens halvt industrialiserade länder. Min angelägenhet nu är att visa på hur möjligheten att bygga socialismen, möjligheten att avskaffa det borgerliga ägandet till förmån för ett gemensamt sådant, i Zinovjevs och andras synsätt initialt fixerades vid industriell förmåga. Det är detta som skär sig mot andan i Det kommunistiska manifestet och kärnan i Den tyska ideologin. I den sistnämnda texten proklamerade Marx, efter att ha postulerat den kapitalistiska dominansens era, möjligheten av att bygga socialismen – 60 år före Zinovjevs förnekande av en sådan möjlighet för Ryssland. Ett sådant synsätt innebär socialdarwinism och en banal ekonomisk determinism som blundar för det revolutionära proletariatets faktiska styrka för att istället låta produktivkrafternas och den industriella utvecklingens nivå vara avgörande för införandet av socialismen.

Kort sagt blev första effekten av den Andra Internationalens teoretiska inflytande att den ryska arbetarklassen och dess avancerade parti i sin strategi redan från utgångsläget underskattade möjligheten av att upprätta socialistiska ekonomiska förhållanden i Ryssland, huvudsakligen av det skälet att landet hade en ”efterbliven” ekonomi. Partiets strategi var avhängig av att den tyska revolutionen skulle lyckas, vilket naturligtvis var en reell historisk möjlighet.

Den andra felaktiga ingrediensen i den Andra Internationalens tänkande var reducerandet av begreppet socialism, alltså gemensamt ägande och avskaffande av lönearbete, till statligt ägande och statlig ekonomi. Denna förståelse är fortfarande förhärskande inte bara inom socialdemokratiska partier utan också inom en stor del av den radikala vänstern. Idag pekar Sovjetunionens anhängare på frånvaron av borgerligt, personligt ägande av produktionsmedel och övervikten av statligt ägande för att motivera att det är ett socialistiskt land. En stor del av sovjetkritikerna godtar också denna definition av socialism men ägnar all tid och kraft åt att påvisa hur ”Sovjet inte är någon arbetarstat”, och således att statligt ägande i just detta särskilda fall inte är liktydigt med socialism. Att reducera socialismen till att betyda statlig ekonomi är sannerligen en borgerlig snedvridning av marxistisk teori. Det är denna version av socialism som bourgeoisin sprider över världen. Tyvärr har denna fundamentala förvrängning av arbetarklassens ekonomiska syn fram till nu inte utsatts för någon allvarlig teoretisk utmaning från marxistiskt håll.

Central i en sådan borgerlig uppfattning om socialismen är den borgerliga bedömningen av kapitalismen. I denna ses inte kapitalismen utifrån relationen mellan arbete och kapital utan utifrån relationen mellan olika former av kapital. Det är detta synsätt en enskild kapitalist har, och således är det en borgerlig inställning till kapitalismen. Konkurrens och anarki inom produktionen anses vara grunden för kapitalismen, och därför sätts statligt ägande och ekonomisk planering i motsatsställning, som kapitalismens antites. Detta är en vanlig uppfattning. För Marx, och för oss marxister som har förstått kärnan i Marx kritik av kapitalismens politiska ekonomi, är det lätt att begripa att kapitalet definieras inom den sociala produktionens domän och på basis av dess relation till lönearbetet. Konkurrens och fragmenteringen av kapital är den hittills dominerande formen av kapitalism. Det är den form i enlighet med vilken kapitalets inneboende essens externaliserats. Men denna inneboende essens kan inte definieras efter den yttre formen. Den har ett visst ekonomiskt innehåll, som innebär att arbetskraft blir till en vara och exploateras. Marx ser produktionen av mervärde, dvs. bestämdheten av överproduktionen i termer av mer värde, som kapitalismens grundval, och ser denna process som enbart ett resultat av att arbetskraften förvandlas till en vara och att lönearbetet dominerar. För oss är alternativet till kapitalismen att det borgerliga ägandet avskaffas, att lönearbetet avskaffas och att det gemensamma ägandet av produktionsmedlen införs.

Den ryska socialdemokratins programskiss och en stor del av 1920-talets ekonomiska diskussioner indikerar att den Andra Internationalens felaktiga förståelse var förhärskande i denna tendens. En förståelse enligt vilken kapitalismen och kris i detta system grundar sig på konkurrens och anarki inom produktionen. Kapitalets sociala och klassmässiga essens reduceras till en av dess givna former. Oundvikligen eftersträvas då avskaffandet av denna givna form, dvs. konkurrensfenomenet och det månghövdade ägandet av kapitalet, när socialismen ska införas. Som jag hävdat är det med ett sådant synsätt oundvikligt att socialismen reduceras till statlig ekonomi.

Det intellektuella arvet efter den Andra Internationalen tillsammans med de ryska rötter till nationalismen inom den ryska socialdemokratin som jag ovan behandlat inskränkte det kommunistiska perspektivet på de ekonomiska förändringar som var historiskt möjliga att genomföra efter arbetarrevolutionen. De debatter på temat ”socialism i ett land”, alltså de debatter om revolutionens ekonomiska framtid, som hölls mellan 1924 och 1928 föll offer för inskränktheten i detta perspektiv och för bristen på beredskap inom de avancerade arbetarnas parti för att fullfölja den grundläggande omvandling som hade behövts för att fortsätta revolutionen. Det leninismen under åratal kämpat mot dominerade än en gång arbetarklasspartiets praxis tack vare de reella ekonomiska, politiska och till och med militära påtryckningarnas makt, men nu med nya teoretiska förespråkare. Så kom det sig inte bara att det ryska samhället inte skred framåt på ett gynnsamt sätt för utveckling av den proletära revolutionen inom det ekonomiska området, utan till och med att den Kommunistiska Internationalen, grundad av leninismen i motsättning till socialdemokratin, självt blev till ett instrument för att bevaka bourgeoisins intressen och driva vidare det borgerliga perspektivet i ett visst land.

5. De viktigaste frågorna för en principiell hållning

Mina ord så långt torde ha tydliggjort mina teser och min allmänna attityd till frågan om Sovjetunionen. Min avsikt med att behandla detta ämne är, som jag förklarat, inte att pröva mina teser analytiskt, utan att presentera dem i avsikt att förevisa mina skiljaktigheter mot övrig, existerande kritik av Sovjet. Jag ämnar därför fortsätta mitt resonemang genom att kort besvara några av de viktigaste frågeställningarna i ämnet Sovjetunionen.

5-1. Bolsjevik-regeringens natur

Tvivelsutan upprättades proletariatets diktatur i Ryssland i och med oktoberrevolutionen. Jag förkastar den till formen radikala, men i grunden högervridna och borgerliga kritik som går ut på att det som upprättades i Ryssland var något annat än proletariatets diktatur. De strömningar inom vänstern som framför denna typ av kritik brukar peka på den relation som rådde mellan bolsjevikpartiet och arbetarklassen, och det sätt huvuddelen av arbetarna faktiskt tog del i statsstrukturen, för att bevisa detta påstående. Proletariatets diktatur ska, menar de, innebära hela arbetarklassmassornas organiserade maktinnehav på basis av ”demokratiska” administrativa arrangemang. Som om detta inte vore fallet i Ryssland. Således hävdas det att den bolsjevikisk-sovjetiska regeringen inte innebar proletariatets diktatur. Ett sådant omdöme abstraherar, enligt min mening, från den verkliga klassen med dess reella begränsningar vad gäller politik och praxis, och därmed abstraherar från den materiella form som proletariatets diktatur i ett första steg, alltså då det föds ur det gamla samhällets sköte, intar. Det innebär en utvärdering som endast sprungit ur boklig lärdom och ett fördömande av det verkliga proletariatet och dess reella stat som bygger på pedanteri. I sin förlängning betyder det att proletariatet förnekas möjligheten att faktiskt erhålla den politiska makten, och att kritiken av dess tillkortakommanden och felsteg i utövandet av dess makt fungerar som en förevändning för att döma ut dess faktiska kamp och kraft. Det betyder idealism och i slutändan att arbetarnas varje möjlighet till seger på förhand förnekas. Jag har tidigare, såväl vid tidigare seminarier på temat Sovjetunionen som i artiklar såsom Staten under revolutionära perioder², redovisat för min syn i denna fråga.

Innebär min hållning i ämnet att jag inte är så noga med hur proletariatets diktatur i själva verket borde se ut och fungera? Absolut inte. Den innebär bara att jag har förståelse för de historiskt och materiellt betingade begränsningar som vidhäftar en klass vilka är sprungen ur de omständigheter som rådde i det gamla samhället och ur det tryck som uppstår vid en våldsam klasskonfrontation, och att jag tar med dessa i beräkningarna. Helt klart är det så att i den mån som proletariatet ostört lyckas grunda sin diktatur på former som tillåter de arbetande massorna att direkt utöva sin vilja, och i den mån dess diktatur baseras på erkända demokratiska strukturer, i samma mån kommer den att vara en mäktigare klass. Men det handlar om en specifik historisk möjlighet och vissa historiska omständigheter. Om en viss arbetarklass inte lyckades bete sig som sig bör, om den inte omedelbart lyckades upprätta sin önskvärda statsform eller tillämpa sin förutbestämda bild av proletariatets diktatur, då är inte jag bland de som förnekar det faktum att en arbetarstat existerat och som fördömer det proletariatets diktatur som föreligger, vilket sett i ljuset av den förefintliga historien praktiskt taget är proletariatets diktatur. Arbetare och arbetarklasspartier bör vara medvetna om att de under den verkliga historiens gång riskerar att många gånger kunna ställas inför en dylik situation – omständigheter under vilka arbetarna tar makten men inte omedelbart finner det nödvändiga sociala materialet för att upprätta ett klasstyre i enlighet med sin önskvärda statsform. Bolsjevikpartiets historia utgör händelsevis ett vittnesmål om det ryska proletariatets strävan att behålla makten under verkliga motgångar. 

5-2. Arbetarmaktens struktur

Man skulle kunna hävda att arbetarmaktens struktur efter oktoberrevolutionen inte var demokratiskt då den inte utövades av de arbetande massorna direkt utan av deras ledarskap.

Jag menar att den distinktion som görs inom den radikala vänstern mellan ledare och ledda under oktoberrevolutionen är ett uttryck för en anti-diktatorisk och borgerlig mentalitet. Ett av mina huvudargument, särskilt viktigt på temat arbetarkommunismen, är att man inte kan förklara relationen mellan arbetarklassen och dess ledarskap utifrån begrepp som ”rätt”, ”ledarskap” etc., såsom dessa uppfattas av bourgeoisin. Arbetarklassens relation till sina representanter, dess politiska rörelse, det sätt den utövar sin vilja, allt är tätt sammankopplad med det sätt dess politiska ledarskap utför sina handlingar. Arbetarklassens faktiska ledarskap företräder de arbetande massornas vilja på ett mycket direkt sätt. Proceduren för sluten omröstning för att mäta arbetaropinionen genom antalet avgivna röster är inte något viktigt inslag i relationen mellan arbetarmassorna och deras ledare. De som för fram argumentet att ledarskapet efter oktoberrevolutionen inte grundade sin legitimitet på arbetarmassornas röster, liksom de som hävdar att maktstrukturen inte var ”demokratisk”, har därmed fört in frågan om ”demokrati” i sin analys av Sovjetunionen i en proportion som vida överskrider dess roll i den ryska revolutionens faktiska historia. På ett märkligt sätt görs i denna typ av tänkande en åtskillnad mellan bolsjevikerna och deras handlande å ena sidan och arbetarnas önskningar å den andra varpå de förra förhastat sätts i motsatsställning till arbetarnas vilja. Det sägs att bolsjevikerna kringskar befogenheterna för arbetarnas massorganisationer. Men det glöms bort att bolsjevikerna i sig själva utgjorde och representerade en stor del av arbetarna. När bolsjevikerna tillkännagav sin inställning i en viss fråga innebar det att den avancerade delen av arbetarna hade klargjort sin position i ämnet. Bolsjevikerna var inte intelligentians parti, utan gav uttryck åt de mest radikala delarna av de ryska arbetarnas organisation och enighet. Det är absurt att sätta arbetarklassens avantgarde i motsatsställning till arbetarmassorna. Att kontrastera de handlingar som utförs av självutnämnda eller falska ledare med de arbetande massornas vilja är fullt förståeligt. Men att göra arbetarmassorna och deras egna avantgarde till motståndare inom klasskampens arena är en självmotsägelse. Då arbetarklassen ser sina egna verkliga ledare vid makten anser den sig själv vara vid makten. Denna aspekt saknas i de demokratiska sovjet-kritikernas argumentation. Hela diskussionen är ett uttryck för den allt överskuggande diktatur-kritiken hos den borgerliga liberalismen, vilken fåfängt sträckts ut till att också gälla för arbetarklassen. När väl ledarna för arbetarnas verkliga fackföreningar, de faktiska ledarna för fabrikskommittéers rörelsen, ledarna för arbetarnas partirörelse eller arbetarnas lokala ledare och agitatorer, dvs. just de personer som mobiliserat arbetarna och lett dem att resa sig, har kommit till makten kan arbetarklassen säga ”Jag har makten”, och ingen som helst fingranskning av frågan om huruvida förhållandet mellan ledarskapet och massorna varit demokratisk kan bestrida detta faktum.

För den bourgeoisi vars styre bygger på att separera sina statsmän från sin klass och placera dem i en regering som skenbart befinner sig ovanför samhället, för den bourgeoisi som endast ser sin relation till dessa politiska representanter bestämmas av periodiskt återkommande val är det betydelsefullt att tala om en konflikt mellan ledarskap och klass. Men man begår ett allvarligt misstag om man dömer proletariatets diktatur utifrån denna till synes demokratiska mekanism. Den proletära demokratin är inte en förlängning av den borgerliga. Den är en annan sorts demokrati med egna, särskilda mekanismer för att etablera förbindelselänken mellan massa och ledare. Enligt de ovannämnda kritikernas synsätt torde Pariskommunen ha varit djupt odemokratisk!

En förståelse av mekanismerna för arbetarklassens kamp, för relationen mellan de arbetande massorna och deras ledare, är ett viktigt led i diskussionen om arbetarkommunismen – något som står helt i kontrast mot de förhärskande borgerliga föreställningarna om demokrati och demokratiska förhållanden. I huvudsak formar sig arbetarklassens politiska identitet genom förmedling av klassens ledarskap och mest framåtskridna element.

De brittiska gruvarbetarnas strejk är ett avslöjande exempel. Bourgeoisin kallade det beslut som fattades av NUM:s ledarskap för odemokratiskt eftersom det inte röstats fram, medan de gruvarbetarnas årslånga, modiga kamp i verkligheten demonstrerade ett djupt demokratiskt handlande och gruvarbetarnas direkta maktutövande. Då NUM:s ledarskap beslutade att strejken skulle fortsätta gav de inte uttryck för något annat än vad den överväldigande majoriteten av gruvarbetare verkligen ville.

Det finns ett ytterligare argument jag skulle vilja tillägga då det gäller frågan om omröstning inom den kamp som förs av arbetare. Denna företeelse är inte något viktigt redskap för arbetarkampen eftersom den varken kan korrekt återspegla arbetarnas organiserade styrka eller konsolidera deras enighet. Arbetarnas hela styrka bygger på att de samlas, fattar kollektiva beslut och stärker varandras moral genom offentliga solidaritetsuttryck och deltagande i gemensamma aktioner. Med arbetare som isolerade från varandra lägger sina enskilda röster i ett val kommer arbetarklassen alltid att synas vara mindre beslutsam, modig och motståndskraftig än vad den egentligen är, eller skulle kunna vara i en kollektiv handling. Det är genom aktioner och under sammankomster som arbetare lägger sina verkliga röster; som isolerade individer överväldigas de av kapitalets makt, förlorar sin moral och saknar det militanta perspektiv som är nödvändigt för att kunna ta djärva beslut.

Det specifika med klassens inbördes relationer, och i synnerhet relationen mellan de arbetande massorna och deras ledare och avantgarde, är resultatet av flera faktorer:

För det första – den objektiva position arbetaren innehar i produktionen och i samhället. Arbetaren saknar egendom, och i det borgerliga samhället ses individen i grund och botten utifrån dennes ägande och förhållande till kapital och varor. Källan till makt ligger i ägandet av kapital, och makten erkänns formellt i form av rösträtten. Det är sant att den borgerliga demokratin har övergått från den begränsade rösträtten, som gällde för de besuttna klasserna och ägare av kapital och annan förmögenhet, till den allmänna. Om arbetare inom detta system har vunnit rätten att rösta har detta möjliggjorts genom att ”rätten att rösta” tömts på dess egentliga sociala mening och inte längre är liktydig med ”att ta del av makten”. Omröstning lämpar sig väl för de inbördes relationer som gäller inom en kapitalägande oligarki, men inte som ett redskap för maktutövning av de klasser som saknar den materiella basen för utövande av makt genom att rösta. En enskild arbetare är ingenting, han har ingen makt. En enskild borgare har verklig makt i proportion till sitt kapital.

Man bör därför ställa frågan vari arbetares makt ligger, hur den utövas och vilken plats den enskildes röst innehar i den. Arbetarmakten visar sig i arbetarnas koordinerade, öppna och organiserade rörelse, i deras enade rörelse. Omröstning har en begränsad roll att spela i skapandet av denna rörelse. Huvudrollen spelas av ledarskapet, agitationen och det rättmätiga i de slogans och den politik arbetarna ska mobiliseras kring. Det är därför arbetare i 99 procent av de fall där detta sker går ut i organiserad och enad kamp utan att det röstas om saken. En sådan sammansvetsad rörelse formas i huvudsak i enlighet med de mest framåtskridna elementens handlande, deras förmåga att övertyga, deras klarsynthet, deras diskretion och effektiviteten i deras handlingslinje. Dessa omständigheter är avgörande för hur de interna relationerna inom arbetarklassen ter sig.

För det andra – arbetarna är en förtryckt klass. Deras kamp möts, till skillnad från bourgeoisins legala och parlamentariska aktiviteter, omedelbart av den yttre, våldsam kraft som staten utgör. Arbetarnas politiska rörelse erhåller snabbt kampens dynamik, och arbetarnas läger förvandlas snabbt till ett militant led redo för krigföring. Arbetaren har inte möjlighet att samla och räkna röster för sin saks skull. Han blir varse om de individuella åsikter som finns inom ledet under sitt handlingsförlopp och genom den ständigt pågående bedömningen av hans förmåga att föra kampen. En borgerlig ledare styr ohämmat så länge han har ett förtroendevotum från parlamentet. En arbetarledare, som inte kan göra en uppskattning av den förhärskande stämningen bland klassens massor med hjälp av antal röster i valurnan, måste ständigt vara känslig för stämningar och attityder inom arbetarleden och kunna mäta klassens styrka för att fatta beslut. Om han gör en korrekt analys och värdering kommer detta beslut att ligga i linje med de arbetande massornas önskningar och aspirationer. I annat fall torde kampens praktiska indikationer och förhållande få honom att ändra det.

Vad jag vill ha sagt är, i vilket fall som helst, att förhållandet mellan de arbetande massorna och deras avantgarde varken kan eller bör ses i ljuset av de begrepp som styr den borgerliga demokratin och i bästa fall beskriver relationen mellan borgaren och hans klass. Den ryska arbetarregeringen bör bedömas efter de specifika kriterier som gäller för arbetare, inte efter borgerliga demokratibegrepp som gjorts allmängiltiga.

Den ryska revolutionens oktoberresning visade på arbetarnas massiva stöd för bolsjevikerna. Det var snarare genom oktoberresningen än i valet till den konstituerande församlingen som arbetarna lade sina verkliga röster. En socialistisk tolkare av oktoberrevolutionen måste ta till sig vikten av detta faktum och bedöma arbetarnas stat och parti efter deras faktiska relation till arbetare, inte utefter formella mönster som materialiserar denna relation. 

5-3. Förhållandet mellan ekonomi och politik under proletariatets diktatur

En fråga som ofta betonats om Sovjeterfarenheten är att ”statsstrukturen borde ha varit demokratiskt utformad”, oavsett de ekonomiska svårigheter som rådde. Det är i sig själv en korrekt betoning, men låt mig gå i svaromål genom att kort beröra frågan om proletär demokrati och förhållandet mellan ekonomi och politik under proletariatets diktatur.

Den mest radikala demokrati är den som söker avlägsna de materiella grunderna för frånvaron av densamma. En ”demokratism” som är beredd att acceptera statskapitalismens fortvaro i Ryssland förutsatt att ”staten förblir demokratisk” är enligt min mening ingen demokratism. Min hela poäng är inte bara att min diskussion inte vänder sig emot kritiken av de demokratiska bristerna i det ryska samhället, utan också att den tillhandahåller den enda egentligt hållbara kritiken av demokratins avskaffande där. Tron att arbetaren kan vara förtryckt ekonomiskt sett men politiskt sett tillhöra en mäktig, dominerande klass är en absurd illusion. Statlig monopolkapitalism, de produktionsförhållanden som råder i ett sådant system, lämnar inget utrymme i övrigt för det demokratiska utövandet av arbetarnas vilja. Den som tror att demokratiska institutioner kan frodas i en arbetarstat samtidigt som kapitalismen bevaras bör bemöta mitt argument. Den som kräver att de direkta producenterna, arbetarna, ska ha makt att fatta beslut på alla nivåer måste också veta att all form av ekonomisk underordning av arbetarna, även en ”statskapitalistisk” sådan, måste avskaffas.

Det sägs att ”denna fråga inte ska behandlas ensidigt. Varför fokuserar ni ensidigt på ekonomin?” Jag argumenterar inte på ett ensidigt sätt. Det var själva den ryska historiens gång som avgjordes av den proletära diktaturens ekonomiska problematik. Om man före revolutionen tillfrågats om villkoren för dess seger hade man kunnat rada upp ett flertal faktorer. Men om man efter revolutionen ställs inför frågan om skälen till dess misslyckande bör man formulera sitt svar med hänsyn till de faktorer som varit avgörande för den här historien. Det finns de som hävdar att arbetarna i grund och botten aldrig tog makten. Jag tror att arbetarna tog makten men att vad som förhindrade skapandet av lämpliga former för arbetarstyre och slutligen ledde till en förlust av makten var bibehållandet av de förhållanden som utgjorde basen för samhällets ekonomiska utveckling och fick arbetarna att ta på sig löneslaveriets ok. Statskapitalismen, i vilken ett visst ministerium gör upp en tillväxtplan och en annan statlig inrättning verkställer planen, ger inte plats åt arbetarsovjeter att utöva sin auktoritet annat än formellt och i sekundära frågor av exempelvis civilrättslig, kulturell eller rättslig art. Jag hävdar att arbetarnas maktutövande på det sätt som önskas av de som kräver att proletariatets diktatur ska ha en massiv och demokratisk utformning, alltså ett massivt, klassmässigt maktutövande, endast är möjlig genom utövande av arbetarmassornas ekonomisk makt. Det är de arbetande massornas ställning inom de sociala och ekonomiska förhållandena som bestämmer deras plats inom den politiska strukturen. Under mitten av 1920-talet hängde helt och hållet arbetarklassens bibehållande av makten och vidareutvecklingen av arbetarrevolutionen på vad som skulle hända med de dominerande ekonomiska förhållandena i samhället. Det faktum att arbetaren under dessa år fortfor att vara en löntagare utan kontroll över vare sig produktionsmedel eller beslutsfattandet på det ekonomiska området gjorde även staten till ett offer – en stat som byggts upp till priset av de offer som gjorts till skydd mot bourgeoisins attacker. Men om detta avgörande skede hade nått sitt slut med en seger för principen om produktionens socialisering och lönearbetets avskaffande, ackompanjerad av organiserandet av en ny ekonomi på basis av arbetarråden, då skulle inte bara arbetarstyret kunnat bibehållas utan arbetarstatens struktur också kunnat utvecklas jämsides med denna nya ekonomi och efter mönster passande för en proletär demokrati i dess mest extensiva form och de arbetande massornas direkta utövande av sin auktoritet. Under mitten av 1920-talet var frågan fortfarande öppen. För den demokratiska kritiken är blotta existensen av avsteg på det administrativa planet inom partiet och staten eller ideologiska felgrepp skäl nog att avskriva ett sådant perspektiv och att förneka varje möjlighet för en lyckosam utveckling av revolutionen. Jag accepterar inte ett sådant synsätt.

Med oktoberrevolutionen tog arbetarna den politiska makten. Staten upprätthölls gentemot bourgeoisins militära och politiska attacker, gentemot en ekonomisk blockad och till kostnaden av många offer för proletariatet och dess avantgarde samt eftergifter i form av många kompromisser (av vilka NEP var en). Men vid ett senare stadium, då den politiska makten säkerställts och frågan om samhällets förvandling i socialistisk riktning blev aktuell, kunde proletariatet inte fullfölja revolutionen. Det underkastade sig det mönster för ekonomisk utveckling som bara resulterade i arbetarnas ekonomiska underordning, fortvaron av det rådande förhållandet mellan kapital och arbete, permanenterandet av byråkratin som ett system passande för den ekonomiska grundvalen, upplösningen av arbetarråden, den intellektuella dominansen av en revisionism motsvarande de nya förhållandena och med ett ord omvandlingen av politiska kompromisser till en systematisk politisk och administrativ degeneration som underminerade arbetarnas styre.

Man kan ställa frågan om det i grund och botten var möjligt att genomföra en sådan revolutionär transformation av de ekonomiska förhållandena som samtidigt skulle kunnat tillhandahålla en tillräcklig produktion av vardagens förnödenheter och rådande samhällsbehov – och denna fråga har också väckts. Detta är enligt min mening en fråga dagens kommunister ska vara uppmärksamma på. Antingen så är uppgiften praktiskt möjligt och blir utfört, eller så är arbetarna dömda till nederlag efter nederlag även efter deras maktövertagande. Enligt min mening var den socialistiska ekonomiska revolutionen inte bara möjlig utan också en nödvändighet för att samhällets materiella behov skulle kunna tillgodoses. Marxismens kärnpunkt är att det i och med kapitalismens återvändsgränd endast är socialismen som kan bana vägen för ett utvecklande av produktivkrafterna. Konkreta planer och åtgärder för detta bör utformas. En mer detaljerad bild av det gemensamma ägandet och socialistiskt planlagd produktion bör presenteras. Bolsjevikerna saknade en sådan perspektiv och sökte således vägen mot en utveckling av produktivkrafterna inom statskapitalismen. Om så detta tillkortakommande hos bolsjevikerna var möjligt att rättfärdiga torde statskapitalismens funktionssätt i flera länder vid det här laget ha avlägsnat denna brist hos dagens kommunister.

En definition av proletariatets diktatur som jag till fullo stödjer är denna: ”Proletariatets diktatur innebär en stat som formas av producenterna (arbetarna) själva”. Detta är gott och väl, men en sådan stat kan bara skapas under vissa speciella ekonomiska förhållanden. Man kan inte först forma och fullfärdiga dess politiska institutioner, och sedan separat ägna sig åt frågan om produktionsförhållandena. Själva den process som avgör frågan om produktionen och de ekonomiska förhållandena är också avgörande för statens struktur och organisationsuppställning, och för massornas position inom den. Accepterar vi att arbetarklassen kollektivt ska kontrollera och administrera produktionen, som är spridd över landet i olika ekonomiska enheter, bör vi också acceptera att en viss typ av struktur är nödvändig för att gestalta den politiska och administrativa makt genom vilken arbetarnas kollektiva organ på olika nivåer, nerifrån och upp, ska agera som statens beståndsdelar.

Under den proletära revolutionen kommer det inte att finnas ett inledningsskede där en demokratisk struktur för utövandet av arbetarklassens politiska auktoritet och de arbetande massornas liksom individernas ingripande i politiken formas och inrättas oberoende av hur den ekonomiska makten utövas, och ett andra skede där detta utövande av auktoritet utvidgas till att täcka även det ekonomiska området. Så länge den ekonomiska maktens styrspakar inte befinner sig i sovjeternas händer kommer sovjeterna inte heller att i längden kunna vara varaktiga organ för arbetarnas politiska och administrativa maktutövande – i vilket fall som helst kommer arbetarna att vara utestängda från det direkta maktutövandets verkliga domäner. Det är arbetarnas relation till produktionsmedlen som avgör vilka de uppställningar är som bäst lämpar sig för deras kamp (och samma sak gäller för deras styre). Fackföreningar, till exempel, passar för den arbetarklass som ser produktionsmedlen befinna sig i händerna på en intressent utanför de egna leden, för vilken de också arbetar. För en arbetarklass som tagit kontroll över ekonomin och utövar sin makt på en lokal nivå lämpar sig arbetarråden med maktbefogenheter som organisationsmodell. Om man, i vilket fall som helst, kräver att en demokratisk struktur för proletariatets diktatur ska etableras, bör man inse att detta förutsätter gemensamt ägande och avskaffande av lönearbetet, och kräver en socialisering av produktionsförhållandena samt eliminerandet av kapitalet som ett samhälleligt förhållande, oavsett om detta befinner sig i händerna på individer eller staten.

I det särskilda ryska fallet – den tiden då den ovan angivna frågan skulle ha ställts var den tidpunkt då arbetarklassens sociala ställning och status höll också på att göras upp, dvs. när frågan om det statliga ägandet och ett produktionssystem som baserar sig på lönearbete avgjordes. Under detta skede fastställde oundvikligen arbetarklassens politiska ställning och profil, liksom dess plats inom samhällets politiska och administrativa system. Det må ha tagit år innan den logiska konsekvensen av denna process framträdde, men vad denna konsekvens skulle bli fanns det aldrig anledning att betvivla: en politisk expropriering och depravering av arbetarklassen, och slutet av den arbetarstat som skapades av oktoberrevolutionen.

5-4. Teoretiska, politiska och administrativa avvikelser och felsteg efter oktoberrevolutionen

Jag förnekar inte att den ryska revolutionen genomgick förfall och en politisk regression. Men min angelägenhet är att klargöra dessa iakttagelsers betydelse för orsakerna till den ryska revolutionens nederlag. Jag har i min diskussion lagt tonvikten på det ryska samhällets ekonomiska förvandling, och noterat att partiets och klassens oförmåga att angripa den existerande ekonomiska ordningen vid rötter och att revolutionera den var det huvudsakliga skälet till arbetarrevolutionens nederlag. Man skulle kunna kritisera mig för att jag inte uppfattar att grundskälet till denna oförmåga står att finna inom politikens arena och partiets jämte arbetarregeringens reträtter. Man kan mycket väl argumentera för att byråkratins uppkomst, försvagandet av partiets interndemokrati, försvagandet av arbetar- och massorganisationernas makt i förhållande till partiet och staten, det ständiga kompromissandet med det gamla samhällets institutioner, bourgeoisins påtryckningar, etc, var de faktorer som gjorde att proletariatet år 1924 i praktiken redan hade berövats varje möjlighet till framåtskridande på det ekonomiska planet. Detta är en invändning. En annan invändning som kan göras är att den uppgift det ryska proletariatet stod inför inte alls var att gå vidare till det stadium som handlar om ekonomisk transformation, utan att den allt överskuggande frågan var vid den tiden bibehållandet av den proletära staten, bevarandet av dess renhet och principfasthet samt det världsomspännande befrämjandet av revolutionen; därmed kunde den ryska ekonomin få iklä sig formen av statskapitalism lika väl som någon annan form. Jag accepterar inte något av dessa båda synsätt. Den sistnämnda invändningen har jag redan diskuterad. Enligt min uppfattning innebär den subjektivism och en vägran att bemöta de materiella och reella problem som uppstår under en given social revolution. Att vänta, om än aktivt, på en världsrevolution är inte något som är utbytbart mot en viss revolutions framåtskridande vid en viss tidpunkt. Frågan om Rysslands ekonomiska framtidsperspektiv var brännande 1924 och under tiden därefter, och den utgjorde en utmaning som inte kunde förbigås. Statskapitalism eller ”någon annan form” dög inte som svar. Det var en tidpunkt då arbetarrevolutionen måste presentera sitt eget, specifika ekonomiska program för att inte ställas inför utsikten att förlora också sin politiska makt.

Den förstnämnda invändningen, alltså den som gällde de politiska avvikelsernas analytiska överhöghet i sökandet efter orsakerna till arbetarrevolutionens misslyckande, vill jag däremot bemöta lite mer ingående. Som jag ser det finns det en grundläggande skillnad mellan å ena sidan det politiska förfall som bottnar i en reproducerbar, bakåtsträvande och borgerlig materiell och ekonomisk grundval, å andra sidan sådana politiskt misshagliga felsteg, brister och tendenser som ännu inte återskapats som sociala fenomen, och som i realiteten tillkommer till följd av tillfälliga tillkortakommanden och påtryckningar, kortsiktiga trångmål eller av ett ingrott vanetänkande och den uppfostran revolutionens avancerade led erhållit. Det togs många politiska och teoretiska felsteg redan från första dagen efter oktober 1917. Många icke önskvärda tendenser kunde iakttas, till exempel med hänsyn till de kompromisser som slöts med det gamla samhällets institutioner, byråkratins utveckling, försvagandet av partiets interndemokrati, maktförlusten hos arbetarnas sammanslutningar för direkt aktion, eller undvikandet av en fördjupad politisk transformering avseende samhällets juridiska och kulturella liv. Men denna uppräkning av felsteg utgör inte en lista av orsakerna till nederlaget, eftersom proletariatets avgörande kamp om samhällets ekonomiska förvandling inte hade inletts när de togs. Denna kamp inleddes under 1920-talet. Hade den linje som stod för gemensamt ägande och avskaffandet av lönearbete, dvs. det proletära alternativet för Rysslands ekonomiska framtid, vunnit kampen hade dessa olyckliga politiska och administrativa tendenser inte bara berövats all materiell grund för deras fortvaro, utan också bleknat bort i takt med den genomgripande ekonomiska transformationen av samhället och ersatts av politiska metoder och mekanismer som korresponderat mot denna ekonomiska förvandling och detta revolutionens framåtskridande inom dess viktigaste område. Men med – och detta var vad som hände i realiteten – en vinst för den borgerliga nationalist-industrialistiska linjen i formandet av utsikterna för Rysslands ekonomiska utveckling hade dessa felsteg och defekter, som kunde vara sekundära, tillfälliga och resultatlösa faktorer i den revolutionära utvecklingens gång nu blivit till organiska, reproducerbara komponenter i den politiska överbyggnaden. Således gjorde de politiska, juridiska och administrativa felstegens omvandling till en allsidig politisk degeneration det nödvändigt att först och främst den ekonomiska frågan avgörs till förmån för en borgerlig ekonomisk grundval och en kapitalistisk ekonomisk utvecklingsväg. Byråkratin kan tjäna som ett gott exempel för att illustrera detta. Under trycket av post-revolutionära omständigheter tog arbetarstaten i många fall till kompromisser. Röda Armén använde sig av den hårda kärnan i tsararmén. Statsdepartement uppbyggdes på de gamla byråkraternas skuldror, och vissa samhällsskikt erhöll privilegier då man behövde använda sig av deras expertis och professionella kunnande. Utan tvekan pekar allt detta på existensen av olyckliga förhållanden på den politiska och administrativa nivån. Men före det att 1920-talets ekonomiska debatter inleddes var byråkratismen ett resultat av sådana kompromisser som den progressiva klassen gjort till följd av de påtryckningar som kommit utifrån. Vi kan se dessa kompromisser som helt eller delvis oundvikliga, men inte ifrågasätta det faktum att dessa tillkortakommanden påtvingades revolutionens progressiva kraft.

I de diskussioner bolsjevikledarna förde kan man finna en mängd exempel på hur de i sanning var medvetna om de här icke önskvärda tendenserna, led av dem och sökte få bort dem, men icke desto mindre samtidigt talade om dem som tillfälliga, övergående kompromisser vilka skulle komma att spela ut sin roll då proletariatet konsoliderat sin makt. Men efter 1920-talet, då den utvecklingslinje som byggde på planlagd statskapitalism och lönearbete hade etablerats som bas för det revolutionära samhällets fortskridande, då den borgerligt-nationalistiska synen på utveckling kom att ligga till grund för den sociala reproduktionen, utgjorde byråkratin inte längre något utifrån pådyvlat och en produkt av kompromisser som gjorts, utan hade blivit till ett organiskt och reproducerbart inslag i den politiska överbyggnaden. Nu talar vi om byråkratin som ett överbyggnadsfenomen vilket korresponderar mot samhällets ekonomiska grundval och mot dynamiken i utvecklingen av de relationer som råder på basnivå. Efter oktoberrevolutionen försvagades sovjeterna av flera skäl och huvudsakligen som ett resultat av det tryck de extraordinära omständigheter som rådde vid tiden utövade. Men då den ekonomiska linjen fastlagts till förmån för det borgerligt-nationalistiska synsättet ska orsaken till degenerationen eller sovjeternas frånfälle och byråkratins dominans inte längre sökas i dessa extraordinära och tillfälliga omständigheter. Byråkratin som nu var institutionaliserad i samhället var den politiska överbyggnad som svarade mot det statskapitalistiska ekonomiska perspektivet. I ett första stadium krävde de trängande behov som rådde en centralisering av makten för att arbetarstaten skulle kunna övervinna sina svårigheter. Detta ledde till ett försvagande av sovjeterna. I ett andra stadium måste sovjeterna fullständigt upphävas så att landets mekanismer för politiskt och ekonomiskt beslutsfattande skulle komma att motsvara den ekonomiska utvecklingens borgerliga logik.

Jag skiljer därför i allra högsta grad mellan de tillkortakommanden och felsteg på överbyggnadsnivå som direkt efter revolutionen präglade det ryska samhället (på den ideologiska, politiska, kulturella och administrativa nivån) och det sena 1920-talets politiska förfall. Enligt min mening utgjorde det första stadiets politiska och överbyggnadsmässiga brister mindre och sekundära faktorer som inte spelade någon avgörande roll för revolutionens öde. De var möjliga att rätta till eller avlägsna, och kan inte tolkas som karakteristiska kännetecken för arbetarrevolutionen. Efter 1920-talet, då den borgerligt-nationalistiska utvecklingslinjen slutgiltigt kommit att triumfera, blev dessa inslag i överbyggnaden till organiska och reproducerbara lemmar i ett ekonomiskt och socialt system – en överbyggnad som speglade de huvudsakliga dragen hos samhällets produktionsgrundval.

Låt mig åskådliggöra problematiken utifrån en annan synvinkel. Om vi tänker på den uppdelning jag hävdat i artikeln Staten under revoluti