|
Del 1: Terroristernas krig
Två reaktionära läger
De förskräckliga terroristbrotten mot mänskligheten och massakern på tusentals oskyldiga människor i USA den 11 september 2001 har drivit världen på randen till ett av samtidshistoriens mörkaste och blodigaste tidevarv. Det som den amerikanska administrationen kallar ett internationellt krig mot terrorismen är i själva verket världens inträde i en ny och destruktiv fas av terroristernas världsomfattande krig.
På varsin sida i den blodiga konflikten står de två huvudsakliga internationella terroristlägren, som har lämnat sina blodiga spår på två generationers liv. På ena sidan står den väldigaste apparaten för statlig terrorism, skrämselhot och utpressning på internationell nivå. Detta läger innefattar den amerikanska regeringen och styrande eliten - den enda makt som använt atombomber mot människor, förvandlat hundratusentals oskyldiga och intet ont anande människor i Hiroshima och Nagasaki till aska inom några få sekunder, en stat som massakrerade miljontals människor i Vietnam och ruinerade deras land för många år framöver genom kemisk krigföring. Det innefattar NATO och allianser av västerländska regeringar, som i Irak och Jugoslavien har förstört människors hem, skolor och sjukhus och undanhållit miljontals barn bröd och medicin. Det innefattar den israeliska borgarklassen och staten. Detta läger ockuperar, griper, slaktar och förtrycker. Det bombar och beskjuter flyktingläger och skjuter skräckslagna tioåriga barn, som tar skydd i sina fäders armar och på skolgårdar. Från Hiroshima och Vietnam till Grenada och Irak, från avrättningsplatser i Indonesien och Chile till massakrer i Palestina - meritlistan hos denna internationella pol för statlig terrorism och imperialistisk skrämseltaktik står klar för hela världen och är omöjlig att förneka.
På andra sidan står den islamiska terrorismen och den reaktionära och vidriga politiska islam. Dessa krafter som en gång skapades och närdes av USA och väst själva under det kalla kriget, som ett medel för att organisera den inhemska reaktionen mot vänstern i Mellanösterns samhällen, har nu blivit ett aktivt läger för internationell terrorism och en utmanare i den borgerliga maktkampen i Mellanöstern. Den politiska islams mordiska historia, som sträcker sig från Iran, Afghanistan och Pakistan till Algeriet och Palestina utgörs av en lång rad massakrer och förskräckande brott: alltifrån statliga och statligt understödda mord i Iran och Afghanistan till islamiska terrorgruppers dagliga förbrytelser i Israel, i Algeriet och i hjärtat av Europa och USA, alltifrån det blodiga förtrycket av politiska och intellektuella motståndare till reaktionära och människofientliga islamiska lagar mot folket, framför allt kvinnor, alltifrån islamiska halshuggningar och stympningar till utplacering av bomber och massmord i bussar, kaféer och diskotek - detta är dessa reaktionärers främsta meriter.
Nu ska denna konflikt kräva ytterligare hundratusentals, kanske miljontals offer, i morgon i Afghanistan, nästa dag i något annat hörn av världen. Detta måste stoppas!
Krigspropaganda
Parallellt med den militära rustningen bevittnar vi en ideologisk och propagandistisk rustning i de båda lägren. Att tränga igenom och riva ner denna propagandavägg och dra fram sanningen bakom detta hyckleri och bedrägeri av stora mått, som vill uppsluka världen, är grundförutsättningen för att kunna organisera de frihetsälskande människornas oberoende rörelse mot terroristernas världskrig.
Extremisternas ideologiska baner i båda lägren är fullt synlig och igenkännbar på långt håll. Dagens komplexa värld har inte längre tid för deras torftiga syn. Västvärldens och USA:s flaggviftande och jingoism, rasism, smörjan om "civilisationernas kamp" och liknande kan bara ha ett inflytande i det västerländska samhällets marginaler. De västerländska regeringarna och medierna vet att dessa råa opinioner och primitiva synsätt inte kan bilda den ideologiska och propagandistiska ramen för den konflikt de gett sig in på. Även i det motsatta lägret har idén om ett islamiskt korståg (jihad) - urskillningslös blodsutgjutelse antingen för guds och religionens skull eller för "befrielse av Jerusalem och islams land ur den blodsugande internationella sionismens och imperialismens klor" - framgångar bara hos den politiska islams extremister och aktivister. Den mobiliserar inte folkmassorna i dagens samhälle i Mellanöstern. Propagandakriget och den ideologiska kampen, som dominerar den överhängande blodiga konflikten, kan inte grunda sig på dessa öppet extremistiska, sekteristiska och råa huvuddrag. Det som eventuellt kan dra de stora människomassorna i väst och i Mellanöstern till detta krig och få dem att ta parti för endera sidan i denna reaktionära fiendskap är inte dessa primitiva idéer, utan mycket mer sofistikerade rationaliseringar och rättfärdiganden, som redan i dag vinner i popularitet.
Enligt västerlänningarnas version står, trots Bushs cowboyimiterande revolvermannagester, "den civiliserade mänskligheten" inför terrorismens gissel. USA framställs som den civiliserade världens ledare. Målet är att nedkämpa terrorismen och överlämna terroristerna i rättvisans händer. Frågan förefaller mycket enklare än attacken mot Irak [januari 1991] och bombningen av Belgrad [mars 1999]. Vem kan klandra USA:s regering för dess militära politik, när 6 000 av "dess folk" har dödats eller sårats med sådan brutalitet? Vad kan verka mer motiverat än den amerikanska regeringens militära åtgärder för att krossa denna terrorism och skydda "sina medborgare" och även världens befolkning mot flera brott? För att bli medlem i den "civiliserade" världens klubb behöver sökande den här gången inte ha någon etnisk, rasmässig eller religiös kvalifikation. Sökande - med vilken hudfärg, vilket utseende, vilken religion och vilken bakgrund som helst - behöver bara betyga sitt stöd för USA. Den här gången kommer krigspropagandan inte att bli rasanknuten, etnisk, religiös eller ens politisk. Frågan gäller inte att hålla igång flödet av olja, försvara den spirande demokratin i Saudiarabien och återlämna Kuwait till dess shejker. Om amerikansk militär ännu en gång rustar sig för att göra vad den gjort oräkneliga gånger förut, tycks syftet vara att försvara rätten till liv, rätten att resa, rätten för människor att inte bli sprängda i luften i sina hem eller på gator. Brotten den 11 september har gett det starkaste ideologiska och propagandamässiga motivet hittills för USA:s och NATO:s militära intervention i jordens mest avlägsna hörn. I detta ögonblick krävs herkuliska upplysande ansträngningar för att skilja folkmassorna i västländerna från dessa länders styrande elits militära politik. Det ideologiska jämviktsläget skulle faktiskt kunna förändras snabbt med en ny utveckling, men för ögonblicket har idén om "den civiliserade världens krig mot terrorismen" gett de västerländska politikerna och medierna fullständig kontroll över den allmänna opinionen i väst.
Även på den motsatta sidan håller ett sofistikerat och förhållandevis effektivt ideologisk mönster på att bildas till försvar för politisk islam och islamisk terrorism. Det är inte många som öppet vågar försvara massakern på tusentals människor i USA. Till och med de odjur som härskar i Iran och Afghanistan har varit tvungna att hålla tand för tunga. Ett öppet stöd till politisk islam och islamisk terrorism kommer inte att utgöra denna sidas propagandamönster. Den islamiska parten i terroristernas krig kommer att stödja sig på en gammal men effektiv idé för att rättfärdiga den islamiska terrorismen - en idé som har varit en av grundpelarna i den småborgerliga "antiimperialismen" i tredje världen, i synnerhet i Mellanöstern. För sju år sedan, i kölvattnet av en islamisk mordvåg i Israel, Egypten och Algeriet, avslöjade och fördömde vi kraftigt detta reaktionära försvar för terrorism i en ledare i tidskriften Internationalen. Det kan vara på sin plats att citera denna korta artikel här:
En våg av islamiska mord har sköljt över Mellanöstern och Nordafrika. Offren för denna våg är det vanligaste av vanligt folk. I Egypten och Algeriet skjuter och halshugger de utlänningar - såväl arbetare som turister och pensionärer. De bombar och dödar skolbarn på skolgårdar. De dödar unga flickor som inte underkastar sig tvångsäktenskap. I Tel Aviv mördar de intet ont anande fotgängare - barn, gamla och unga - på gator och i bussar. Och överallt, från Israel till Algeriet, försäkrar de djärvt en chockad mänsklighet att denna "väpnade kamp" ska fortsätta.
Det fanns en tid då den traditionella och "antiimperialistiska" vänstern såg på de tredjevärldistiska, västfientliga strömningarnas blinda våld och hämningslösa terrorism om inte med beundran så åtminstone med tolerans. Enligt deras mening gjorde den orättvisa som de rättslösa nationerna och förtryckta folken var utsatta för denna terrorism till en legitim reaktion. De palestinska gruppernas, de islamiska organisationernas och den irländska republikanska arméns (IRA:s) terrorism - vars offer allt oftare var oskyddade och intet ont anande civila - är utmärkta exempel från senare tid på denna "legitima" terrorism. En terrorism som till synes svarade mot gamla och nya orättvisor; en terrorism som till synes uppstod som en reaktion mot de repressiva makternas eller regeringarnas människofientliga och brutala politik. Intressant nog har även den israeliska regeringen genom åren använt precis samma rationalisering; det vill säga genom att peka på det obeskrivliga folkmord på det judiska folket som utfördes av nazistiska och antisemitiska grupper i olika länder, har de rättfärdigat det brutala förtrycket av det rättslösa folket i Palestina och det dagliga dödandet av palestinska ungdomar.
Denna typ av rationalisering och den blinda terrorism som bygger på den i Mellanöstern - vare sig av arabiska och palestinska organisationer eller av Israelstaten - betraktas från kommunistisk ståndpunkt som bankrutt och fördöms. Det finns inte det ringaste reella och legitima samband mellan de fruktansvärda olyckor som drabbat det judiska folket detta århundrade och det förtryck och de brott som har begåtts av extremistiska högerregeringar i Israel mot palestinierna. Det finns inte det ringaste verkliga och berättigade samband mellan det rättslösa palestinska folkets lidanden och de islamiska eller icke-islamska organisationernas terrorism som tillskrivs detta folk. Borgerliga stater och fraktioner exploaterar och drar nytta av de förtryckta människornas lidande. Fördömandet och bekämpandet av denna terrorism genom arbetarklassen, framför allt i regionens länder, är en livsviktig förutsättning för att arbetarna ska kunna stå i spetsen för den sociala kampen och göra slut på det mångåriga elände som Mellanösterns folk har levt i.
Det tycks som om den nya vågen av islamiska mord, i synnerhet i Nordafrika, inte längre behöver ens sådana politiska rättfärdiganden. En turban och ett gevär är tillräckligt för att påbörja detta avskyvärda Jihad mot mänskligheten. Detta är islamisk gangsterism och dess källa är den sittande regimen i Iran. Och det kommer att bli i Iran som den krossas.
(Mansoor Hekmat, Internationalen, på persiska, nr 16, november 1994.
http://www.wpiran.org/12Entesharat/International/Int16/16_sotoon.pdf)
Med intensifieringen av den aktuella konflikten, framför allt med USA:s och NATO:s nära förestående attack mot Afghanistan, kan försvaret för islamiska grupper från en "antiimperialistisk" ståndpunkt och rationaliseringen av deras terrorhandlingar med hänvisning till israeliska och amerikanska brott och repressiva handlingar än en gång vinna fotfäste bland Mellanösterns folk och politiska partier, och även bland delar av den traditionellt radikala och intellektuella vänstern i de västerländska samhällena. Det huvudsakliga ideologiska bålverket mot den islamiska gangsterismen och den islamiska reaktionen i denna maktkamp kommer inte att vara de utslitna och öppet människofientliga religiösa parollerna, utan snarare de religiös-nationalistiska och småborgerliga apologeternas så kallade "antiimperialism".
Ingen folkrörelse kan lyckas i kampen mot terroristernas krig utan att avslöja den skenheliga krigspropagandan och krossa den ideologiska apologin hos de båda parterna i den reaktionära konflikten.
Vad handlar konflikten om?
För de båda parterna är detta en maktkamp. Terrorismen är en realitet i denna konflikt, men konflikten och det överhängande kriget handlar inte om terrorism. Var och en vet att USA:s inmarsch i Afghanistan och även bin Ladins gripande inte kommer att minska de islamiska gruppernas terroristkampanj mot väst och inte kommer att ge dem som bor i Europa och USA större säkerhet. Tvärtom kommer riskerna att öka. Den palestinska frågan är den fråga där USA och den islamiska rörelsen ställs direkt öga mot öga. Men denna konflikt handlar verkligen inte heller om den palestinska frågans lösning. USA:s uttalade politik, det vill säga ett "storskaligt, ihållande och allsidigt" militärt krig, kommer att ställa båda frågorna på sin spets - den palestinska frågan och den islamiska terrorismen. Inte nog med detta, till och med ett eventuellt inbördeskrig i Pakistan med allvarliga regionala och globala konsekvenser eller djupa regeringskriser i till synes stabila länder i Mellanöstern skulle kunna bli de första resultaten av den militära politiken. USA är väl medvetet om detta. Trots det är huvudfrågan för USA att konsolidera och utvidga landets politiska dominans och militära hegemoni i världen som den enda supermakten. Varken Palestinafrågans lösning eller den islamiska terrorismens bekämpande är syftet med denna politik. Huvudmålen för USA:s politik är att stärka och flytta fram sina positioner på det internationella planet genom att utnyttja de tryck och tillfällen som förbrytelserna den 11 september skapat.
För islamisterna är också detta en kamp om makten. Varken det palestinska folkets lidande eller de historiska orättvisor som väst har gjort öst är källorna till terrorismen. Den islamiska rörelsen strävar efter att vända sina allt större motgångar och i stället flytta fram sina positioner inom den borgerliga maktstrukturen i Mellanöstern. Terrorism och blind fientlighet mot allt västerländskt eller västinfluerat är dess huvudsakliga politiska kapital i ett samhälle vars folk med rätta ser USA och Israel som huvudorsakerna till sina umbäranden och sin rättslöshet. Fred i Mellanöstern, bildandet av ett självständigt Palestina och slut på diskrimineringen av det palestinska folket kommer att innebära döden för den islamiska rörelsen i Mellanöstern. Terrorism är den islamiska rörelsens huvudmedel för att ytterligare fördjupa de nationella, etniska och religiösa splittringarna i Mellanöstern och att hålla sådana konflikter vid liv med vilkas hjälp den skaffar sig politiskt kapital och makt. Trots att USA kommer att sätta militär press på dem, kommer islamisterna att välkomna terroristernas kraftmätning.
För att kunna bilda en oberoende folkrörelse mot den makalösa och dödsbringande konfrontationen mellan de internationella terroristiska och militära lägren, måste sanningen om denna händelseutveckling föras ut till folket. De krigförande lägrens uppdiktade krigspropaganda och rationaliseringar måste avslöjas. 11 september-händelsen och den politik USA bedriver får viktiga regionala och globala konsekvenser. De kommer att i grunden förändra världens politiska och ideologiska karaktär. Den iranska politiken kommer också att starkt påverkas av denna händelse. Det är nödvändigt att ta itu med de frågor som den pågående händelseutvecklingen reser och grunderna för en kommunistisk principiell hållning.
(Fortsättning följer)
ående är en översatt sammanfattning av en artikel först publicerad på persiska i International Haftegi, nummer 72, 21 september 2001.
Del 2: Var finns den civiliserade världen?
Barbari är inte oundvikligt
Terroristernas krig kan bli början på en av de blodigaste epokerna i samtidshistorien. Hundratals miljoner människor förbereder sig redan för detta. Men en sådan framtid är inte oundviklig. På scenen finns inte bara de två aktörerna i denna konflikt. Det finns en tredje kraft, en sovande jätte, som kan vända utvecklingen. Om jätten vaknar, kan denna epok bli början på en positiv världsutveckling och förverkligandet av ideal som mänskligheten gav upp under förra århundradets sista årtionden. Bush, Blair, Khamenei, USA, NATO och politisk islam känner inte till att det verkligen finns en civiliserad mänsklighet, en civiliserad värld, som skulle kunna resa sig och försvara sig mot terroristernas krig. Trots det dystra och skrämmande perspektiv som de har ställt oss människor inför, behöver inte 2000-talet bli det kapitalistiska barbariets århundrade. Det som händer nu blir avgörande.
Medierna återger inte världens faktiska intellektuella och ideologiska karaktär. De ger sin egen version, den förhärskande versionen, den härskande klassens version; den version som passar dem. Militarism, terrorism, rasism, etnicism, religiös fanatism och profitbegär blir nyhetsrubriker, men har ingen självklar plats i medvetandet hos vår tids folkmajoritet. Det räcker att kasta en flyktig blick på världen för att inse att folkflertalet står mer till vänster, är mer altruistiska, mer fredsälskande, mer jämlikhetsivrande, mer fritänkande och mer frihetsälskande än regeringarna och medierna. Människorna på båda sidorna i denna fruktansvärda konflikt har ingen lust att dansa efter de borgerliga ledarnas pipa.
Trots det mest fasansfulla terroristbrott, trots direktsändningarna som visade tusentals människors ögonblickliga undergång, trots sorgen och raseriet som var och en som inte sålt sina samveten till något materiellt intresse har gripits av, inser omedelbart den vapenskramlande amerikanska regeringen att de skräckslagna människorna i USA kräver "varsamhet, opartiskhet, rättvisa och en genomtänkt reaktion"- just samma människor som dagligen hjärntvättas, just samma människor som från morgon till kväll uppfostras i den förhärskande rasistiska och xenofobiska ideologins anda. Mellanösterns befolkning sörjer med USA:s befolkning och reser sig i fördömandet av massakern den 11 september; alltså samma människor som framställs som nitiska muslimer och medlemmar av "den islamiska civilisationen" i såväl de sjuka medvetandena hos de klerikala härskarna i Iran och Afghanistan som den islamiska rörelsens diverse shejker och CNN:s och BBC:s lyxiga studior. Man behöver inte vara något geni för att inse att merparten av Mellanösterns befolkning avskyr politisk islam; att stora delar av folket i Västeuropa och USA är trötta på Israels missgärningar och sympatiserar med Palestinas förtryckta folk; att majoriteten av västerlänningarna vill få ett slut på sanktionerna mot Irak och kan sätta sig in i de bedrövade irakiska föräldrarnas situation som förlorar sina barn på grund av brist på medicin; att den stora massan av världens hyggliga och hederliga människor inte står på någon sida i kriget mellan Bush och bin Ladin - gamla vänner, numera varandras rivaler. Den civiliserade mänskligheten har tystats genom en störtflod av propaganda, hjärntvätt och skrämseltaktik i väst och öst, men det står klart att den inte accepterar en sådan smörja. Den är en enorm kraft som kan träda i förgrunden. För mänsklighetens framtids skull måste den träda i förgrunden.
Och häri ligger hela svårigheten - att föra in denna enorma kraft på arenan. I terroristernas krig är stridslinjerna dragna, lägren avgränsade, resurser och styrkor mobiliserade; detta är en omfattande militär, politisk och diplomatisk konflikt. Trots alla oklarheter står den intellektuella och politiska ramen för detta krig klar för de båda lägrens ledare. Men i vårt läger, i mänsklighetens läger, som måste bekämpa det förskräckliga framtidsscenariot, är allt oklart.
Otvivelaktigt växer nu motståndet mot terroristernas krig i olika länder. Men just som islamisterna och USA behöver en tydlig strategi och teori samt ett enhetligt och praktiskt inriktat synsätt, så behöver folkrörelsen ett intellektuellt och politiskt baner samt en rad genomförbara strategiska principer. Olika politiska rörelser, i synnerhet de som står på vänsterkanten, kommer att vilja visa vägen för och styra detta motstånd. Frågan är vilket synsätt som kommer att leda denna "vänster" själv.
I föregående del skrev jag att vid sidan av hökarna i båda lägren - som för fram amerikansk militarism respektive islamisk fascism - finns det i själva verket två mer sofistikerade, finslipade och "respektabla" argument till försvar för de båda parterna i konflikten. Å ena sidan finns det dem som försvarar den amerikanska militarismen med idén om "den civiliserade världens kamp mot terrorismen". Å andra sidan finns det dem som försvarar mördarna inom den islamiska rörelsen och rättfärdigar den islamiska terrorismen med den från 1970-talet välbekanta religiös-nationalistiska och tredjevärldistiska "antiimperialismen". Men ingen av dessa rationaliseringar kommer att kunna utöva något större inflytande på den folkliga motståndsrörelsen. De västerländska mittenhögerpartierna och grupperna på ena sidan och resterna från de traditionella vänsterorienterade studenterna och intellektuella från gångna decennier i öst och väst på den andra kommer att bli de huvudsakliga exponenterna för dessa slipade argument i de respektive parternas propagandakrig. Vad som politiskt och idémässigt skulle kunna få den potentiellt kraftfulla rörelse som bildas av världens progressiva människor att spåra ur, är enligt min mening det pacifistiska och gagnlösa liberala synsättet och ansträngningarna för att bevara status quo (rätt och slätt att försöka förhindra en USA-attack mot Afghanistan) eller status quo ante (att återvända till tiden före 11 september).
Händelsen den 11 september var inte en isolerad handling utförd av psykotiska individer utestängda från samhället; inte heller USA:s överhängande militära aktion är detta. Världen före 11 september var inte i jämvikt utan snarare på väg käpprätt utför. Det finns viktiga ekonomiska, sociala och politiska problem bakom denna utveckling. Dessa problem, som har lett världen i denna riktning, är nödvändiga att ta itu med. 11 september handlar om hur politisk islam tar itu med dessa frågor. Att föra talibanerna till makten, förstöra Bagdad [1991], svälta ut Iraks befolkning, förtrycka Palestinas folk, bomba Belgrad [1999] och nu det "långvariga kriget mot terrorismen" handlar på samma sätt om hur de borgerliga ledarna i USA och Europa har gripit sig an de underliggande motsättningarna. Dagens händelser är moment i en pågående dynamisk utveckling. Folkets rörelse mot den verklighet som vi ser ta form kan inte vara en rörelse som uppmanar till lugn och kräver "Bort med tassarna från Afghanistan!" Att mana till fred och att bevara status quo är inte bara orealistiskt, inte bara utopiskt, utan också orättvist, icke-progressivt och gagnlöst. Den folkliga motståndsrörelsen mot terroristernas krig bör organiseras kring positiva lösningar på vår tids kritiska politiska och ekonomiska problem och kring ett aktivt ställningstagande, alltså inte för att bevara status quo utan snarare för att förändra det.
Vi har haft våra självständiga program och lösningar på alla de problem som har ställts i förgrunden, till exempel nord/syd-frågan, den palestinska frågan, Irakfrågan, frågan om politisk islam, frågan om Afghanistan och Iran, frågan om militarismen och USA:s och NATO:s hegemoni i den nya världsordningen, frågan om rasism och fästning Europa och liknande. Dessa måste utgöra dagordningen och baneret för den folkliga motståndsrörelsen mot terroristernas krig. Detta är skillnaden mellan oss och fredsförespråkarna och pacifisterna, som inte ser eller är likgiltiga för splittringarna, motsättningarna och instabiliteten i världen före 11 september. Om vi hade ett program för att förändra världen före denna händelse, så innebär ett principiellt ställningstagande i den rådande situationen att följa samma program i den nya situationen. Vi tänker inte lämna Afghanistan under den blodtörstiga talibanligans förtryck, vi tänker inte leva under USA:s skjutgalna välde, vi tänker inte tolerera politisk islam eller islamiska regeringar i Mellanöstern, vi tänker inte acceptera palestiniernas statslöshet och deras dagliga undertryckande. Vi vill inte ha terrorism, vare sig islamisk terrorism, självmordsterrorism, militär terrorism, uniformerad terrorism eller högteknologisk terrorism; vi accepterar inte fattigdomen i halva världen; vi vill inte ha fästningar och baracker runtom Europa, vi vill inte ge efter för rasism och etnicism. Varken brotten den 11 september eller NATO:s kommande hjälteposer i Hindu Kush ska få förvandla en aktiv rörelse för att förändra världen till ett okritiskt, mållöst och tillbakadraget sällskap som manar till fred och lugn och återvändande till dagen före.
Den "humanitära" och "fredsfrämjande" rörelsen är inte rätta svaret på dagens situation. Men denna rörelses inflytande, i synnerhet bland vanligt folk i det västerländska samhället, är mycket utbrett på grund av människors tro på ickevåld och humanism och deras spontana försiktighetskänsla. Denna rörelse fördömer USA:s intervention i Afghanistan, men undandrar sig sitt ansvar för att bekämpa talibanstyret. Den fördömer rasism och hets mot muslimer, men ser inget skäl att utöva påtryckningar mot USA och Israel till försvar för det palestinska folket. Den önskar Jack Straw framgång i hans resa till Iran så att den islamiska terrorismens Mecka förhoppningsvis kan tämjas och pacificeras, trots att en sådan politik i själva verket stärker de islamiska vargarnas välde över folket i Iran. Den försvarar medborgerliga rättigheter för muslimer i de europeiska länderna, men tillbakavisar och motsätter sig kritik mot kvinnors brist på rättigheter inom islam och mot den islamiska slöjan i de islamdrabbade miljöerna i västländerna, allt för att motverka "spänningar". Den vädjar till alla att dra sig tillbaka så att situationen kan bli som den var förut. Om denna hållning får dominera de missnöjda människornas medvetanden och handlingar, så kommer den civiliserade mänskligheten att lämna fältet fritt för västerländska och österländska terrorister. Om det verkligen ska finnas en framtid, så gäller det att en aktiv, progressiv och frihetsälskande politik skapas i folkets främsta led. Detta är kommunisternas plikt - nya kommunister, marxska kommunister. Detta är vår uppgift.
I nästa del ska jag behandla grunderna i en aktiv politik mot terroristernas krig. Men det är nödvändigt att kort ta itu med dagens mest pressande fråga, nämligen USA:s nära förestående attack mot Afghanistan. 99 procent av människorna i världen vet och kan tydligt förklara varför USA:s militära attack mot Afghanistan och även gripandet eller dödandet av bin Ladin, som är det deklarerade målet för denna operation men som förefaller tekniskt ytterst osannolikt, inte minskar risken för islamisk terrorism mot USA och Storbritannien utan tvärtom kraftigt ökar den. Det står helt klart att regeringarna i USA och Storbritannien själva är medvetna om dessa fakta. Men de tycks mena att det är lättare att slå i folket ett Hollywood- eller James Bond-äventyr: en galen ensam miljonär eller gangster i en avlägsen del av världen - Saddam, Milosevic, bin Ladin och så vidare - tänker förgöra civilisationen och amerikanska hjältar skickas iväg för att rädda världen. Men deras egna analyser visar att politisk islam och islamisk terrorism inte har något centralt högkvarter, någon enhetlig befälsordning eller någon hierarkisk organisation; den är en internationell rörelse sammansatt av regeringsorgan och regeringskretsar, olika organisationer, nätverk och celler som hålls samman av en rad officiella och inofficiella relationer, som en underjordisk rörelse, med hög grad av initiativ på den lokala nivån. För väst är intåget i Afghanistan inledningen på en mer vidsträckt militär och politisk operation. Bin Ladins tillfångatagande eller dödande och en sorts amerikansk hämndaktion skulle naturligtvis göra vidare militära operationer mindre brådskande för USA-administrationen och lugna den amerikanska hemmaopinionen fram till men endast fram till nästa islamistiska terroristattack. Men detta är en liten del i en vidare militär och politisk insats i Mellanöstern, vars omfattning ännu inte är känd.
När allt kommer omkring är detta en kraftmätning med politisk islam, det vill säga den reaktionära rörelse som väst själv fann i Mellanösternsamhällets periferier och förde fram för att kunna konfrontera den framväxande vänstern i de gryende kapitalistiska länderna i Mellanöstern såväl som för att kunna sätta press på östblocket. Denna maktkamp skulle kunna förbli begränsad, men i och med den politiska islams och den islamiska terrorismens decentraliserade och extrema natur, är det mer sannolikt att den kommer att leda till en mer grundläggande, fullständig konfrontation. Politisk islam kan dock inte överleva i Mellanöstern utan västerländskt stöd, för att nu inte tala om en konfrontation med väst. Så långt är intensifieringen av kampen mellan sekularister och islamister i Pakistan, likaväl som återupplivandet av khatamiterna och återupptagandet och upptrappningen av maktkampen mellan olika falanger inom Irans islamiska regim, en indikation på att slaget mellan väst och politisk islam skulle kunna utlösa viktiga förändringar i maktbalansen mellan de borgerliga flyglarna i Mellanöstern till nackdel för islamisterna.
Vad kan sägas om USA:s angrepp på Afghanistan? Är "Bort med tassarna från Afghanistan" ett progressivt principiellt ställningstagande? Afghanistans folk och oppositionella krafter kommer att säga er annat. Utsikterna för att talibanerna, ett anhang mördare och narkotikalangare, faller har sporrat olika politiska krafter i Afghanistan. Kravet på att störta talibanerna är humant och progressivt. Vi får inte tillåta att den legitima och berättigade oppositionen mot den amerikanska militarismen tolkas som ett krav på att Afghanistan ska överlämnas i talibanernas händer. Detta är ett levande exempel på det inkorrekta och otillräckliga i uppmaningen till lugn och försvar för status quo. Afghanistans folk har väntat i en livstid på talibanernas fall. USA kommer rimligtvis inte att gå in i Afghanistan för att befria landet. De förde talibanerna till makten. Den här gången kommer de kanske att försvaga dem men de facto acceptera deras existens. De har lovat [Pakistans ledare] general Musharraf att Afghanistans kommande regering kommer att bli till Pakistans belåtenhet. De ska avlägsna dessa odjur och ersätta dem med andra av samma skrot och korn.
Den principiellt riktiga hållningen är att delta i störtandet av talibanerna sida vid sida med det afghanska folket och den afghanska progressiva oppositionen och att kämpa för bildandet av en regering vald av landets befolkning. Detta måste påtvingas väst, USA och FN. Varje attack av USA:s och dess allierades styrkor mot civila i Afghanistan och förstörandet av städer, byar, infrastruktur och folkets existensmedel måste fördömas. Varje ansats till att påtvinga Afghanistans folk ett annat anhang genom mygel mellan USA, Pakistan, Iran och varje annan stat måste fördömas. Men störtandet av talibanerna genom utländska arméer kan i sig inte fördömas. Talibanernas regering i Afghanistan är inte legitim. Den måste störtas. Frågan gäller vilken regering som ska ersätta den och den garanti som Afghanistans folk måste ha angående sina rättigheter och möjligheter att besluta om landets politiska system. (Fortsättning följer)
Ovanstående är en översatt sammanfattning av en artikel först publicerad på persiska i International Haftegi, nummer 73, 28 september 2001.
Del 3: Politiska islams slut
Utanför dagens två motsatta reaktionära poler - USA:s och de västliga
regeringarnas militarism på ena sidan och politiska islams och islamiska
terrorgruppers läger på den andra - kännetecknas det rådande klimatet
för världens människovänner och fredsvänner av oro och ångest. Det
är ett förtvivlans klimat. Var och en ängslas för den alltmer försämrade
situationen - upptrappningen av en vansinnig terroristtävlan, där
hundratusentals oskyldiga afghaner dödas eller flyr för sina liv,
kemiska och biologiska attacker i väst, ett politiskt utbrott i Pakistan,
"intelligenta" atombomber kommer i händerna på politiska äventyrare,
religiösa fanatiker och internationella brottslingar, "USA:s nya
krig" och en ny fas av global åderlåtning i en omfattning som bara
USA har varit och är kapabel till.
Slagorden och protesterna från världens anständiga människor har
huvudsakligen fokuserats på att bevara status quo (stoppa USA:s attack
mot Afghanistan eller återvända till situationen före 11 september).
Detta är en mänsklighet som inte hyser något hopp om en bättre
framtid. På sin höjd manar den till lugn. Den önskar undvika bomber,
krig och våld. En mänsklighet som trots sin naiva, duperade och fogliga
dagliga framtoning känner till den brutala och avskyvärda naturen hos de
monster som har gett sig in på detta krig - politiska islam och
USA-militarismen. En mänsklighet som helt enkelt vill undvika nästa
katastrof till varje pris. Den dominerande politiken inom det breda
spektrum av krafter som motsätter sig kriget (och detta inkluderar
kvarlevor av marginella vänstergrupper i Europa, vilka före 11 september
inte ville gå med på något mindre än en "världsrevolution"),
är att uppmana till lugn, försöka stoppa de aktuella trenderna och återvända
till före 11 september. Pacifism är den dominerande tendensen inom motståndsrörelsen.
Och detta är en extremt skadlig politik, som inte bara misslyckas med att
undvika nästa katastrofer och dess konsekvenser, utan i själva verket
garanterar att de kommer att äga rum.
Den pacifistiska politiken och koncentrationen på den militära och väpnade
aspekten av konfrontationen och det påföljande fysiska våldet skadar i
själva verket, eftersom det orsakar politiskt paralyserande av folket. Förutsättningen
för att hindra denna terroristtävlan och denna våg av explosioner, förstörelse
och massmord, som de har i beredskap åt oss, är folkens ingripande i
Europa, USA, Mellanöstern och den så kallade tredje världen i de
verkliga politiska processerna bakom dessa händelser - ett deltagande
baserat på ett aktivt och positivt program. Om det inträffar, behöver
inte framtiden bli så dyster.
Det är nödvändigt att gräva fram dessa politiska trender och fakta från
krigspropagandans rasmassor.
Bakom den officiella propagandan: Terrorism och politisk islam
Jag tror inte att någon, inte ens inom USA:s krigsmakt, tror på
historien om att illdådet 11 september utfördes av en fanatisk grupp som
tog order från någon kallade Usama Bin Ladin i Afghanistan, som hyser en
personlig och blind fientlighet mot USA, "demokratin" och den
amerikanska "livsstilen". Västliga medier insisterar på att
denna händelse inte var "muslimers verk" och inte har uppstått
ur "koranens läror". Garvade journalister är noga med att inte
referera till Israel och den palestinska frågan. De säger att ett
sammankopplande av den palestinska frågan med denna terroristattack
skulle betyda erkännandet av att denna handling kraftigt har bidragit
till att få väst att uppmärksamma den palestinska frågan. Följaktligen
visar de oss på bin Ladin och Afghanistan i stället för politisk islam
och Israel. USA:s krig mot talibanerna i Afghanistan är en viktig händelse
med långvariga följder för regionen och världen. Detta krig kommer
definitivt att påverka framtiden för politisk islam och även den
palestinska frågan. Det har dock inget att göra med infångandet och
bestraffandet av förövarna av 11 september och kommer även att öka möjligheten
av terroristhandlingar mot väst. (Jag ska återkomma till denna fråga).
Islamistisk terrorism är ett faktum i vår tid. Denna terrorism är en av
hörnpelarna för politisk islams strategi. Politisk islam är en reaktionär
regional och nu global rörelse, som närs av väst och Israels historiska
orättfärdighet mot araber och särskilt Palestinas folk. Palestiniernas
statslöshet och Israels och dess västliga allierades förtryck av det
palestinska folket är en huvudkälla för hatet mot väst och USA i
Mellanöstern. Ännu viktigare är att den palestinska frågan och USA:s
och västs oavbrutna orubbliga stöd till Israel mot araberna både under
och efter det kalla kriget har skapat en väldig ekonomisk, kulturell och
psykologisk spricka mellan folken i Mellanöstern och i väst. Men möjligheten
för politisk islam att skifta från att vara i marginalerna i Mellanösterns
samhällen till att bli huvudströmningen och tjäna på detta missnöje i
sin strävan efter politisk makt beror helt på väst och USA. Politisk
islam som en kriminell rörelse med en utbredd maktbas är en skapelse av
väst och USA. De har skapat detta monster och lössläppt det mot Mellanösterns
folk och nu mot hela världen. Politisk islam var västs verktyg under det
kalla kriget mot Sovjetunionen samt mot de framväxande arbetar- och vänsterrörelserna
och revolutionerna i många länder i regionen. Det var ett medel för att
hindra vänstern från att ta makten i regionen sedan de nationalistiska
regeringarna hamnat i en återvändsgränd under 70- och 80-talen. Den
palestinska frågan och existensen av islamiska regeringar i Mellanöstern
är hörnpelarna och grundvalarna för islamisk terrorism. Varje folklig
progressiv och aktiv politik måste utgå från själva denna punkt:
1) Lösandet av den palestinska frågan. Detta historiska problem måste lösas.
Det palestinska folket måste ha sin egen självständiga stat. Vi måste
tvinga de västliga regeringarna och USA att avsluta sitt ensidiga stöd för
Israel. Israel måste tvingas acceptera fred och palestinsk självständighet.
Lösningen av den palestinska frågan är det viktigaste elementet för
att konfrontera politisk islam och islamisk terrorism och är en av
huvudaspekterna för ett progressivt och aktivt program i den aktuella
situationen.
2) Väst måste sluta med sitt reaktionära stöd till islamiska och bakåtsträvande
regeringar och olika partier inom den islamiska rörelsen i Mellanöstern.
Utan västlig uppbackning skulle den islamiska regimen i Iran inte ha
kommit till makten eller stannat kvar vid makten. Utan västs stöd skulle
diverse shejker i Saudiarabien och stora och små emirat inte ha vidmakthållit
sitt brutala och reaktionära styre och sitt system av slaveri. Utan västs
stöd skulle både talibanerna och de föregående grupperna av muslimsk
Mujahedin inte kunnat föra in Afghanistan i en kolossal mänsklig
tragedi. Om västs militära, diplomatiska och politiska stöd till
islamiska rörelser skulle upphöra, skulle folken i regionen snabbt störta
dessa regeringar. Kravet på att störta islamiska regeringar och förhindra
mygel mellan västliga regeringar och USA och dessa reaktionära
regeringar måste bli en annan viktig aspekt av varje progressiv och
folklig rörelses antiterroristiska plattform.
3) De ekonomiska sanktionerna mot folket i Irak måste upphöra. Det
irakiska folkets lidande har blivit till den andra palestinska frågan i
medvetandet hos regionens folk. Det är ett levande bevis på västlig och
USA-terrorism i Mellanöstern. De ekonomiska sanktionerna har hjälpt till
att låta den reaktionära irakiska regeringen bestå och tränga tillbaka
Iraks folk från politik till daglig kamp för fysisk överlevnad. Kampen
för ett slut på de ekonomiska sanktionerna mot Irak är ett annat vitalt
element i en progressiv plattform mot islamisk terrorism.
4) Vi måste aktivt försvara sekularismen i muslimbebodda länder och i
islamiska och islamhärjade sammanslutningar i själva västländerna. Den
skamliga idén om kulturrelativism (att utelämna människor på nåd och
onåd till "deras egen kultur") samt den systematiska och
teoretiserade uraktlåtenhet att försvara människors, särskilt
kvinnors, medborgerliga och mänskliga rättigheter i dessa länder och
sammanslutningar har gett fria händer för politisk islam att terrorisera
människor och provocera ungdomen. Universella mänskliga och
medborgerliga rättigheter måste normen och varje kompromiss med religion
och reaktionärt religiöst styre till förfång för mänskliga rättigheter
måste fördömas.
Islamisk terrorism är en realitet. Terrorismen är inte muslimers verk,
utan den är den islamiska rörelsens officiella politik. Detta är en
skenrörelse skapad av väst i det kalla krigets sammanhang och mitt i en
antikommunistisk konfrontation med arbetare och frihetsälskande i Mellanöstern.
Den är en svag och bräcklig rörelse. Den åtnjuter inte seriöst
moraliskt och politiskt stöd i regionens större länder. Den är i otakt
med regionens samhälleliga verklighet. Utan västs stöd skulle politisk
islam besegras av socialism och sekularism i regionen. I Iran, som liksom
Palestina är en av de huvudscener där politisk islams öde kommer att
beseglas, har politisk islams slut och undergång redan börjat.
I nästa del
* USA-kriget i regionen, som startade i Afghanistan, är inte ett krig mot
terrorism, eftersom det inte inriktar sig på något av de nödvändiga
villkoren för att bekämpa terrorism (som jag refererade till innan),
utan även förlitar sig på delar av själva denna islamiska rörelse.
Icke dess mindre har USA enligt min uppfattning gett sig in på en
konfrontation med politisk islam. Detta är en maktkamp. Denna konflikt
kommer logiskt sett att leda till försvagandet av politisk islam. Men målet
för väst är inte att sudda ut politisk islam. Det försöker hellre försvaga
den, tämja den och omforma dess led för att skapa ett nytt jämviktsläge.
Kriget i Afghanistan handlar om att omdefiniera västs relation med
politisk islam. Vi måste bryta ned detta ram och omintetgöra denna nya
reaktionära allians. Vi måste fullfölja vår egen självständiga
politik för att befria regionen från denna reaktionära kraft ännu mer
rigoröst under de nya villkoren.
* Det pacifistiska ställningstagandet ser inte denna nya konflikt mellan
väst och politisk islam, inser inte dess vikt för Mellanösterns folk,
som varit offer för denna reaktionära rörelse och för framtida
politisk utveckling. Pacifismens anhängare drar sig undan sitt ansvar inför
dessa realiteter. Vi måste framföra vår kritik av denna pacifistiska
och försiktiga ståndpunkt i den folkliga rörelsen mot terrorism och
militarism.
* På grund av denna konfrontations globala och historiska dimensioner är
ideologiska och psykologiska karaktärsdrag hos människor i dagens värld,
särskilt i väst, mycket annorlunda än under perioden för attacken mot
Irak och även den mot Jugoslavien. Med människors massdeltagande i
politik och medborgarkamp kommer USA-militarismen att gå ur denna
konflikt politiskt försvagad. Med progressiva krafters aktiva ingripande
kan den aktuella konflikten, som i sig själv handlar om sidor av den nya
världsordningen efter Sovjetunionens fall, vändas till en masskritik av
hela detta begrepp, en ny prövning av USA:s supermaktställning och dess
fortsatta militära terrorisering mot omvärlden. Från frihetens och jämlikhetens
synpunkt är detta en mycket viktigare debatt än den om politisk islams
framtid.
Del fyra: Efter Afghanistan
Krig eller flygterrorism?
Det är inget krig i Afghanistan. Krig kräver logiskt åtminstone två sidor. Vad som rent allmänt äger rum är USA:s bombning av Afghanistan. Det är en nyfunnen taktik av världens enda supermakt och självutnämnda internationella polis – i vilken terror och skrämseltaktik i masskala öppet har ersatt krig. Efter Vietnam har det beslutats att det amerikanska samhället inte ska behöva se fler soldater återvända i liksäckar från fjärran liggande slagfält. Priset för detta får nu betalas av de olyckliga civila i det eländiga land, som nu enligt de omogna teorierna hos doktor Strangelovetyper vid Nationella säkerhetsrådet och USA:s utrikesdepartement bedöms vara bastionen för USA:s senaste ärkefiende och den nyaste ledaren för ”Ondskans imperium”. De förluster i döda och sårade som USA-militären undviker kommer istället att krävas hundrafalt mer från oskyldiga civila, som nätt och jämnt hankar sig fram i ett typiskt fattigt och marginellt land i världen. Ena dagen är det irakiska folket som får jackpoten; andra dagen är Jugoslavien, Libyen eller Afghanistan. Under mörkrets täckmantel, från högtflygande plan utom räckhåll och från krigsfartyg och ubåtar undanstoppade i fjärran oceaner, vräker de ut tiotusentals ton bomber och missiler mot människor och deras städer. De skryter med att de ska sända det krossade landet ”tillbaka till stenåldern” och ändå insisterar de att de moraliskt ”smarta” amerikanska bomberna är programmerade att bara slå de skyldiga. Målet är att skrämma; att skrämma hela samhället; att härska genom rädsla – rädslan för död och tvångsförflyttning, rädsla för total ödeläggelse av en ekonomi och ett medborgarsamhälle; till den graden att samhället är paralyserat och motstånd blir omöjligt. I dag är USA:s marktrupper bara jakthundarna som ska apportera de livlösa bytena sedan skjutandet upphört och dammet lagt sig.
Ingen kan fördöma en krigsförklaring mot talibanerna – även om den kommer från USA och Väst. Talibanerna måste bort och de kan bara avlägsnas med våld och genom militär aktion. Fiendskapen mellan Väst och talibanerna är mycket att föredra framför deras hittillsvarande vänskap. Ingen kommer att stå i vägen för avlägsnandet av mördare som först installerades av västmakterna själva. Men det finns en skillnad mellan krig och terror. USA:s och Storbritanniens agerande i Afghanistan är terroristiskt. Bombningarna av städer och bostadsområden måste fördömas och stoppas. Värdelösa myter om talibanernas militära skicklighet och Afghanistans historia av att ha tvingat supermakter på knä förstärker bara och ger näring till USA:s och Storbritanniens terroristiska metoder. Den afghanska Mujahedin var bara en fasad för väst och USA i deras krig mot Sovjetunionen. Talibanerna är ett kriminellt droggäng som skapades av västmakterna med hjälp av Pakistan och Saudiarabien. De kan slå ifrån och avlägsna dem på några veckor. Men flygterrorism är säkrare, mer effektfull, mer passande för en supermakt och kan snarare ge världens missnöjda människor en läxa om lydnadens dygder. Vi måste bekämpa dessa inhumana metoder.
Från talibaner till politisk islam
USA:s och Storbritanniens agerande i Afghanistan kommer inte att minska hoten av islamisk terrorism mot väst – även om det leder till talibanernas fall och bin Ladins död; det kommer att trappa upp dem. De västliga ledarna är fullt medvetna om detta och varnar också medborgarna offentligt. Emellertid, valet av Afghanistan som den första scenen för USA:s ”hämnd” för illdådet 11 september har två grundläggande skäl.
För det första, även om USA medger att islamisk terrorism och det antivästliga hat den livnär sig på är ett politiskt problem med en politisk lösning, så ser inte USA enbart en politisk reaktion på en så omfattande fysisk och militär attack inne i USA den 11 september som ett tillräckligt och tillfredsställande svar. Militarism är en väsentlig beståndsdel av den officiella ideologin i USA och en grund för dess identitet som en supermakt. Därför kan en attack mot USA endast bli träffande besvarad med en attack mot någon annan, någon annanstans. För USA kan endast en militär attack ”hämnas” 11 september, utan hänsyn till rötterna och orsakerna till politisk islam och islamisk terrorism. Denna militära aktion måste vara omfattande och måste representera USA:s ”vrede och styrka”; den måste framhäva dess skoningslöshet. En omfattande militär aktion kräver dock en stor scen. Krig behöver ett slagfält. Afghanistan har inte utvalts därför att bin Ladin finns där, tvärtom, bin Ladin har utvalts därför att han finns i Afghanistan. Det finns många som bin Ladin, ledare för islamisk terrorism som lever öppet eller hemligt i Iran, Storbritannien, Frankrike, Egypten, Pakistan, Libanon, Palestina, Tjetjenien och Bosnien. Tanken att islamisk terrorism har en pyramidformig struktur och en fastställd hierarki med bin Ladin i spetsen är löjlig. Vem tror att [iransk ayatolla] Khamenei har arbetat under bin Ladin i denna terroristiska hierarki? Nyckeln är Afghanistan, ett land som kan bli scenen för en omfattande militär aktion. Afghanistan är den enda möjliga scenen för ”USA-hämnd” i den massiva och skrämmande skala USA-administrationen lovat. I dag finns det inte något sådant militärt målområde utanför Afghanistan. Och även här klagar de västliga ledarna över bristen på höga byggnader och stora broar att förstöra.
För det andra, som vi sa i del III, det som görs upp bakom konflikten med talibanerna och bin Ladin är förhållandet och maktbalansen mellan USA och väst och politisk islam. ”Det långa kriget mot terrorism” är kodnamnet för en kraftmätning med politisk islam. Från USA:s synpunkt är det en maktkamp, som förr eller senare måste definiera de mer bestående karaktärsdragen i den nya världsordningen efter Sovjetunionens fall. Politisk islam, en biprodukt av det kalla kriget, har framträtt som en borgerlig utmanare för politisk makt i såväl Mellanösternländer som i ”islamiska” sammanslutningar inom västliga samhällen. Denna styrka är antingen vid makten eller har betydande politiskt inflytande i delar av världen, t ex i betydelsefulla länder som Iran och Pakistan. Den är en rollinnehavare i kampen om Palestinas och Israels framtid. I de forna Sovjetrepublikerna vållar den förtret nära känsliga kärnvapenarsenaler. I väst, tack vare Saudiarabiens pengar, lokala statliga bidrag och kulturrelativismens korrupta ideologi, rekryterar den ungdomen i islamhärjade områden i massor. För väst är politisk islam inte längre verktyget och marionettet som betjänade dem väl i att inringa Sovjetunionen, i att hindra vänstern från att ta makten under den antimonarkistiska revolutionen i Iran och i att skapa problem för Arafat och arabisk nationalism. Nu är denna skapelse mer ambitiös. Den har sitt eget program. Den har lämnat västs beskyddarskap. Och den 11 september tog politisk islam från USA:s synpunkt ett steg för långt. En terroristattack i denna skala i hjärtat av USA satte igång denna oundvikliga maktkamp. Dessa händelser är i grunden ögonblick och steg i en maktkamp mellan USA (och väst) och politisk islam. Från USA:s synpunkt är detta en kamp mot islamiska stater, islamiska partier och hela den politiskt islamiska rörelsen. Talibanerna är den svagaste, mest sårbara och tommaste symbolen för politisk islams makt i Mellanöstern och följaktligen den lämpligaste punkten för att sätta igång en omfattande maktkamp. USA:s seger i Afghanistan påverkar inte militärt och praktiskt grunderna för politisk islams makt. De vet detta. De viktigaste maktcentra finns i första hand i Iran, Saudiarabien och inom islamiska organisationer i Egypten, Libanon och Palestina. Detta är dock en maktkamp och inte en strid på liv och död. Afghanistan är den enda arenan, åtminstone i världens nuvarande tillstånd, där det faktiskt kunde bli en militär konflikt mellan USA och politisk islam. Det är den enda arenan där ”det långa kriget mot terrorism” kan börja med en dramatisk och effektfull militär aktion utan att orsaka total oordning.
Detta är en politisk konflikt
”Det långa kriget mot terrorism” är egentligen en maktkamp mellan USA och politisk islam. Efter Afghanistan kommer konfrontationen att bli i grunden politisk även om båda sidor tillfälligtvis tar till särskilda militära och terroristiska aktioner. USA:s mål i detta krig är inte att utplåna politisk islam. I motsats till den självlyckönskande propagandan från den så kallade reformistiska fraktionen i Iran är det inte herr Khatamis politiska skicklighet som ”har räddat Iran från bombningar”. Ett angrepp mot Iran och en sådan bombningskampanj mot detta land ingår inte överhuvudtaget i västs dagordning. Föreställningen att USA kommer att ge sig in på militära konflikter med det ena landet efter det andra enligt listan på dessa som det en gång stämplat som terroristiska är utomordentligt ytlig. USA:s mål i denna kraftmätning är varken att eliminera politisk islam eller ens att störta islamiska regeringar, utan snarare att påtvinga sin egen politiska hegemoni och fastställa spelets regler. Från USA:s synpunkt måste den islamiska rörelsen veta sina gränser. Den måste begränsa sitt operationsområde till regionen, förstå sin egen plats och erkänna USA:s särskilda ställning. Islamiska regeringar kan behålla makten och terrorism är även fortfarande tillåtlig under förutsättning att offren är kommunisterna och vänstern i Iran, Afghanistan, Pakistan och Turkiet. Men en attack på amerikansk mark är att gå för långt. USA vill föra ut denna lärdom och detta jämviktsläge till Mellanöstern.
Detta är en maktkamp och inte en konfrontation om islam, liberalism, västlig demokrati, frihet, civilisation, säkerhet eller terrorism. Detta är ett slag mellan den amerikanska supermakten och en regional politisk rörelse med global räckvidd, som kämpar för makt i Mellanöstern. Det är en kamp för att fastställa intressesfärer och politisk hegemoni. Väst avser inte att etablera västliga demokratier i Mellanöstern. USA, Pakistan, Iran och en hel hop andra reaktionärer i regionen håller redan på att förbereda sig för att påtvinga folket i Afghanistan en annan despotisk och bakåtsträvande regim. Iran, Saudiarabien, Pakistan och golfemiraten, de mest reaktionära regimerna i världen i dag, är öppet eller underförstått på västs sida i denna konflikt. Även om islamiska regeringar faller kommer de alternativ väst föredrar att vara lokala och regionala högerpartier och reaktionära partier, militärjuntor och polisstater.
USA skapar inte historia
Men väst bestämmer inte framtiden. Den aktuella amerikanska politiken och handlingsmönstret kommer oundvikligen att bryta sönder den nuvarande politiska ramen i Mellanöstern, men andra krafter kommer att bestämma de alternativa förhållanden som kommer att bli verklighet. Otvivelaktigt kommer konfrontationen mellan väst och politisk islam att försvaga den islamiska rörelsen, islamiska partier och islamiska regeringar. Men denna konfrontation äger inte rum på en tom scen. Mellanöstern är liksom väst scenen för en konfrontation mellan samhällsrörelser som existerat före konflikten mellan västliga borgarklasser och politisk islam och som utformat den politiska utvecklingen i alla samhällen. Västs konflikt med politisk islam är trots sin betydelse inte historiens motor och drivkraft. Tvärtom är den själv placerad inom denna historia och definieras av den. Konflikten om den nya världsordningen har viktigare rollinnehavare. Samhällsklasser och deras politiska rörelser, vare sig i väst eller Mellanöstern, ställs mot varandra om världens politiska, ekonomiska och kulturella framtid. Det är dessa rörelser som kommer att bestämma den slutliga kursen för dessa händelser utan hänsyn till västliga statsmäns och politisk islams ledares planer och krav.
Vad Mellanöstern beträffar, även om väst syfta till en mer marginell reträtt för politisk islam och definiering av en ny ram för samexistens, kommer de sekulära, socialistiska och progressiva rörelserna i regionen ändå att komma i förgrunden under dessa nya förhållanden. Till exempel kommer enligt min uppfattning politisk islam att störtas i Iran, inte därför att väst följer ett sådant mål, utan snarare därför att folket i Iran och den arbetarkommunistiska rörelsen i spetsen kommer att störta den islamiska republiken. Den islamiska republikens nederlag kommer att bli det största hårda slaget för politisk islam. Om den palestinska frågans lösning är förutsättningen för att undanröja de politiska, intellektuella och kulturella källorna till politisk islams tillväxt, så är nederlaget för den islamiska republiken i Iran en nödvändig förutsättning för att krossa politisk islam som en rörelse som aspirerar på politisk makt i Mellanöstern. Utan Irans islamiska republik kommer politisk islam att bli en marginell och steril opposition i Mellanöstern.