Ett år efter 7 juli:
Rörelsen för störtandet av regimen ännu starkare
7-12 juli förra året
upplevde världen en stark massrörelse för störtandet av den islamiska regimen i
Iran. Studenterna, ungdomarna och det beslutsamma folkets slagord ekade
överallt: ”Folkresningen har börjat; det 20 åriga tystnaden har upphört”, ”Ned
med turbanernas välde”, ”Åsiktsfrihet uppnås inte med skägg och mustasch”,
”akta er för den dagen vi beväpnar oss”. Folkets gatustrider mot regimen i
Teheran och andra stora städer blåste liv i ”den andra iranska revolutionens”
spöke och störde mångas sömn! De sex dagarna gav uttryck för denna sanning att
det iranska folket inte vill ha någon islamisk republik. Folket visade regimen
detta helt öppet.
Ingen av regimens
falanger och grupperingar försummade sin plikt att fördöma och förtrycka de
protesterande studenterna och människorna under de sex dagarna. En del av de
attackerade de protesterande med knivar, påkar och andra vapen. De skadade,
dödade och grep folk. En annan del tog till regimens propagandamaskineri och
fördömde studenternas och folkets ”våld” samtidigt som de gav sken av att hysa
medlidande med folket och bönföll och uppmanade dem till lugn.
Sedan 7 juli i fjol har konflikten mellan
falangerna och krisen inom regimen trappats upp och rörelsen för störtandet av
regimen har pressat regimen alltmer både inom och utanför landet. Omfattande
arbetarstrejker, arbetardemonstrationer mot arbetarfientlig politik, arbetarnas
oberoende första maj firanden, folkprotester före och efter den sjätte parodin
på ”parlamentsval”, omvandlingen av tilltänkta hyllningar av reformfalangens
seger i förra presidentvalet till regimfientliga demonstrationer, flera dagars
folkdemonstrationer i kurdiska städer, uppror i städerna Khalkhal, Rasht,
Mashad, Khazane och Shatare samt de frihetsälskande iraniernas omfattande
protester utomlands – allt detta visar styrkan av denna rörelse. Både inom och
utomlands har det politiska klimatet polariserats och den politiska formeringen
blivit klarare.
Folkets protester är nu alltmer kraftfull och
riksomfattande medan sammandrabbningen mellan regimens falanger ökar. De
anklagar varandra för samarbete med ”kontrarevolutionen” och med sina ynkliga
medhjälpare utanför makten intrigerar de mot kommunister och oppositionen. De
tappar mer och mer ansiktet för varje dag som går och demonstrerar sin
fientlighet mot folkets frihet och jämlikhet alltmer uppenbart.
Det iranska folket vill inte ha någon
religiös regim. De har trätt fram mot det politiska och religiösa förtryck, och
den fattigdom och rättslöshet som regimen påtvingat dem. Omedelbart skiljande
mellan religion, stat och utbildningsväsendet; upphävandet av alla religiösa
och diskriminerande lagar; villkorslös yttrande- och åsiktsfrihet; frigivningen
av alla politiska fångar; total jämlikhet mellan män och kvinnor, villkorslös
mötes-, strejk- och organisationsfrihet; arbetslöshetsersättning
till alla arbetare och ungdomar; säkerställandet av välfärd och individuell och
social trygghet; dessa är det iranska folkets krav mot det helvete som
denna regim har skapat för dem.
Ingendera av regimens
falanger är för något av det som nämndes ovan därför att det är de själva som
har skapat det eländet och står i vägen för folks frihet och jämlikhet. Just
därför måste denna regim avskaffas.
På årsdagen av 7 juli hyllar Irans arbetar-kommunistiska parti minnet av de stupade i protesterna och genomför aktioner i olika länder. Vi uppmanar alla frihetsälskande människor att delta i aktionerna mot de islamiska bödlarnas regim.
29 juni 2000