Om
8:e mars
Det hävdas:
Att kvinnors situation i
Iran håller på att förbättras.
Att den islamiska regimen
är på väg till en liberalisering,
Att kvinnors situation i
Iran är bättre i jämförelse med Afghanistan och Saudiarabien.
Att kvinnofrågan är en
känslig fråga och man måste ta hänsyn till folkets religiösa övertygelser.
Att man måste ge tid åt de
mer liberala makthavarna i Iran och fortsätta kampen inom systemets ramar.
Vi hävdar:
Kvinnoförtryck är en av de viktigaste byggstenar för
den islamiska regimen i Iran och varje betydande förbättring i kvinnors
situation motsvarar regimens ”vara eller icke-vara”! Det enda garanti för någon
som helst förbättring är en radikal kamp mot regimens fundament.
Det har visat sig att varje reträtt från regimens sida
har blivit möjligt genom kvinnors- och mäns ihärdiga kamp och till och med
kostat många människoliv. Regimens tillbakagång i varje fråga är ett uttryck
för rörelsens ökade auktoritet, inte någon yttring av regimens liberalisering.
Kvinnor
i Iran nöjer sig inte förrän de slipper alla regressiva, kvinnofientliga lagar
och normer. I motsättningen mellan kvinnors krav för jämlikhet och religiösa
övertygelser och vidskepelser, är det inte kvinnors krav som ska vika för
religiösa normer, utan det är kampen mot vidskepelser som måste poängteras.
Idag
är största hindret för kvinnors rättigheter i Iran den ultra-reaktionära
islamiska regimen. Anhängarna till regimen i Iran bjuder kvinnor till tålamod
och anpassning, i hopp om en tveksam förbättring i en avlägsen framtid. För ett
jämlikt samhälle bjuder vi kvinnor och män till en radikal förändring som
inleds med regimens avsättning i Iran!
Ned med den islamiska regimen i Iran!
Länge leve frihet, jämlikhet, arbetarstyre!